Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Utställningar

2006

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

Utställningar

2006

Träsmak
— en utställning av konstnärer inpirerade av trä
Grupputställning

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA
Närbild på skulptur i trä

Ur arkivet, visades

27/05 – 26/08, 2006

Ralf Borselius, Lenny Clarhäll, Carl Christensen, Sten Dunér, Bertil Englert, Maria Hall, Niclas Hallberg, Åsa Holmlund, Olle Magnusson, Eric Matteoni, Carsten Nilsson, Bo Perman, Tomas Skimutis

Maria Hall
Här

Är väderskiftningen född ur det vita skimret. Först som sprickor som bildar sina nyckfulla mönster, som sedan allt tydligare blir stammar och grenverk – ett växtrikets grundpålar som också är kartlinjer för att kunna orientera sig. Träd vill mäta rymd och förvandlas därför till envetna kartografer. De samarbetar i dungar, i vattens dubbleringar. Glesa skogar står på pass likt spekulerande spanare nyfikna på och medvetna om nedåts höjd och uppåts djup.

Maria Hall är en konstnär vars verk driver upp en värld inför ens ögon som vore den ett tidigare okänt växtrike. En värld som en klang beskaffad, där ljud och tystnad balanserar varandra med en färgskala som växtsaft i denna värld i genomskärning.

Maria Halls målningar och teckningar är varsamma mot betraktaren, pressar sig inte på, men tveklöst är de tvingande i det de gestaltar – en oundviklighet, flyktig och fasthållande som en andedräkt. Främmande men inte en främlings.

Denna första och omedelbara beröring väcker igenkänning av ett bortglömt rentav aldrig erfaret, men likafullt känt möte. Det finns hägn man inte uppenbart minns men ändå bär. Så konstigt det låter – att besökas av någonting nytt som på samma gång får en att känna sig hemma.

Eva Runefelt, Författare och poet

Niclas Hallberg

Niclas är slöjdare och formgivare med verkstad i Nyköping. Han tillverkar bruksföremål i trä och metall – stolar, pallar, skålar, burkar, tråg. Det blir unika föremål där formspråket är renskalat men ändå förankrat i traditionen. Främst arbetar Niclas med handverktyg – yxa, kniv och ett fåtal andra verktyg. Han samarbetar ofta med Stina Pehrsdotter och de utbyter idéer och inspirerar varandra. En stor del av Niclas yrkesroll är att hålla kurser eller leda utbildningar och projekt inom träområdet, både i och utanför Sverige.

Olle Magnusson

TRÄDANDAR

Trädandar finns enligt vad jag nu känner till av två slag. Luftandar och jordandar.
Fotosyntesens förgreningar med hemvist i luftrummet mellan jordmån och solvindar.
Vissa med bibehållen markkontakt, andra mer fritt svävande.
Till sina högst egna karaktärer söker de själslikar mitt ibland oss.

Ralf Borselius

Ralf Borselius gör skulpturer för privat och offentlig miljö, främst i trä, men också andra material som terrakotta, plast, brons, m.m. Ofta variationer på olika teman.

”Mina arbeten pendlar mellan det skulpturala och mera objektliknande föremål, ett växelbruk där också tecknande ingår. De senaste åren har jag arbetat mycket kring nyckelordet ”värnlös”, små träskulpturer och stora teckningar i samverkan. För tillfället arbetar jag med ett tema som kan kallas ”Litet Djur”. Det består av små målade träskulpturer och stora blyertsteckningar på plywoodgrund.

Jag gör också gärna arbeten till specifika platser som kan avvika ganska mycket från mina utställningsskulpturer. För något år sen en ”idrottsskulptur” i brons åt Eslövs kommun och under 2006 Nils Holgersson-skulpturen i Karlskrona.”

Sten Dunér
Vårdträden vid Drömmen

På 1970-talet när Sten Dunér och hans familj hade skaffat ett ställe i skogen – Drömmen – fanns två cirka150-åriga lönnar framför huset –de planterades förmodligen som vårdträd 1860 när dåvarande ägare flyttade in som nygifta. Dessa vårdträd är porträtterade av Sten; ”Veronikasviten”. Målningen är uppdelad i fyra delar, som var och en har sitt speciella ljus:–morgon, middag, afton, natt. Sten har arbetat musikaliskt för att få en tidsdimension, precis som i den traditionella fyrsatsiga symfonin. ”Till vänster brakar musiken lös i ett olycksbådande anslag – åskväder bortom syrenhäcken. Nästa del är en mörk och dov mollsats – kvällen tätnar under lönnarna. Tredje delen är en ljus och glad scherzo-sats, medan målningen längst till höger tonar bort i en lyrisk coda.”

”Landskapet är inte bara ett landskap – flickan, vårdträden, den röda stugan, utsikten över skogsåsarna ska i förtätad form ge en bild av min och andras längtan efter en fast punkt i tillvaron”

Namnet har tavlan fått efter dottern Veronika som skymtar på två ställen – dels i halvdörren, dels i gungan. Hon har i sin tur fått namn efter ”legenden om Veronikas svetteduk”

”Sten Dunér, målare, tecknare, filosof och pedagog med referenser till Caspar David Friedrich Atterbom och Carl Jonas Love Almqvist knyter han an till romantiska projekt, som att skildra samma miljö under dagens alla stunder, han försöker skildra de ögonblick när verkligheten förtätas och blir universell, genomsyras av närvarons gåta. ”(ur ”Vem är vem i svensk konst”)

På Drömmen finns mest lövträd som ingår i trädgårdens parkliknande gestaltning. Sten och Katarina Dunér har medvetet planterat in träd för att så småningom få ett arboretum- en trädsamling.

I början på seklet omgärdades stället av lövträd, man kunde sikta grannens hus genom björkskogen. Numera är det gran. 57 % av skogen i vårt land utgörs av granskog. I trädgården finns bara en gran. – De tre målningarna: ”Grankyrkogården”, ”Granfamiljen i sol”, ”Granklungan i aftonljus” – är målade i fågelperspektiv som en sorts besvärjelse i kampen mot granen – de stängslas in – motas bort, men är ändock emblematiskt ståtliga.

STEN DUNÉRS KOMMENTAR TILL ”VERONIKASVITEN”, 1978

Den här tavlan är i första hand ett kärleksfullt porträtt av mangårdsbyggnaden på mitt sommarställe. Ett av mina barn, dottern Veronika, finns på två ställen i bilden. I…I

Valet av titel är dock inte enbart betingat av att min dotter råkar finnas med på bilden. Själva namnet ”Veronika” innesluter nämligen en hemlighet: Legenden om Veronikas svetteduk – kvinnan som torkade av den korsfäste Kristus plågade ansikte och som tack fick ett avtryck av den törnekrönte frälsaren. Den legenden använde man sig av under medeltiden för att kunna leda i bevis hur Jesus egentligen sett ut. Någon äkta avbildning hade man ju inte. Kvinnan döpte man listigt nog till Veronika, som bildats av ”vera” = ”sann” och ”ikon” = ”bild”. Alltså: ”Den sanna bilden av Kristus”.

Denna myt är intressant. Samma dag min dotter föddes höll jag en föreläsning för mina lärarkandidater om veronikamotivet i konsthistorien. Vad jag skulle döpa flickan till var alltså ganska givet.

I föreläsningen utgick jag från den klassiska estetiska diskussionen om konstens förhållande till verkligheten. Under antiken menade många – t.ex. filosofen Aristoteles – att konsten måste vara en kopia, ett avtryck av verkligheten, om den ska kunna uppfattas som sann. Doktrinen brukar kallas ”mimesisteorin”.

I min målning har jag velat pröva denna realismens dogm. Jag har i tankarna pressat den vita målarduken mot motivet för att komma det så nära som möjligt. Därför har jag valt ett strängt frontalt perspektiv, som förstärker karaktären av ”avgjutning”.

Naturligtvis är realismen i denna extrema form en orimlighet, och det har jag antytt genom små sabotage, t.ex. uppdelning i fyra bitar, som var och en har sitt speciella ljus. Jag har arbetat musikaliskt för att få in en tidsdimension, precis som i den traditionella fyrsatsiga symfonin. Till vänster brakar musiken lös i ett olycksbådande anslag – åskväder bortom syrénhäcken. Nästa del är mörk och dov moll-sats – kvällen tätnar under lönnarna. Tredje delen är en ljus och glad scherzo-sats, medan målningen längst till höger tonar bort i en lyrisk coda. Svitens lövmassor understryker detta förlopp. De ska likna ett ansikte som hela tiden skiftar uttryck. Utöver den rena avbildningen finns det alltså ett behov hos mig att analysera ett känsloförlopp, att läsa av naturen i psykologiska termer.

Landskapet är inte bara landskap. I…I flickan, vårdträden, den röda stugan, utsikten över skogsåsarna ska i förtätad form ge en bild av min och andras längtan efter en fast punkt i tillvaron. Målningen symboliserar begreppet ”hemma” och betraktad på det sättet blir den ”en sann bild” av en människas drömmar.

Tomas Skimutis
– Tankar kring vadjaghållerpåmed –

”Allt har ju sin början och det gäller ju även mig. Hade inte min far haft en hyvelbänk, hade jag inte stått bredvid som liten och sett på när han tillverkade allt möjligt i trä och annat material kanske jag hade sysslat med något annat. Eller?

Skimutis kommer från Litauen och sägs vara ett mycket gammalt namn. Min far växte upp på en bondgård, yngst i en syskonskara på fem. Hans äldre bror var en mycket skicklig hantverkare och på den gården tillverkade han allt från vagnar inklusive hjul och lös inredning till boningshuset. Kanske har jag fått något i arv eller vill jag tro det ?

Efter Konstfackskolans slut 1977 slog jag mig ihop med två likasinnade i Uppsala och drev ett fullt utrustat snickeri i några år innan jag min sambo och två små söner 1985 flyttade till Ramvik i Ångermanland där jag nu har min verksamhet. Att arbeta ensam har både nackdelar och fördelar. Visst saknar jag samvaron med arbetskompisarna och tiden i Uppsala var en rolig tid men den personliga utvecklingen fick stå tillbaka för kollektivet.

Nuvarande inriktning är ställd på uppdrag från kommun och landsting och jag har turen att få placera mina arbeten runt om i länet. Däremellan blir det utställningar som ger frihet och göra lite som jag vill och plocka fram idéer som legat och mognat i bakhuvudet. Oftast blir det hugskott som växer fram på pappret och som sedan måste prövas i verkligheten. Under arbetets gång som även innefattar metall elektronik och andra material ändras utformningen inte sällan av tekniska lösningar som är tidsödande och provocerande men intressanta att ta itu med. En grundtanke finns alltid med, helst något humoristiskt (enligt mig) helst något mekaniskt med en rörelse i objektet på ett eller annat sätt.”

Åsa Holmlund

Skulptör – bildhuggare arbetar främst i trä men även i marmor och alabaster.

Motiven spänner från medeltida madonnor till rökande nutidsdamer. Anslagen är både sakrala och världsliga, tekniken är både traditionell och nyskapande.

I Lunds Domkyrka gestaltade Åsa ”Den tomma graven” med bl.a. en skulptur i Alabaster symboliserande Jesu svepning: ”Det andliga kan ingen människa och ingen institution greppa. Det finns där eller inte. Det andliga lever fritt och finns där det behagar finnas. Tillgängligt för alla och greppbart för ingen.”

” Jag arbetar i trä” säger hon ”genom åren har jag lärt mig träets villkor. Knivens snitt i ytan återspeglar träets hårdhet, och ljuset speglas i fasetterna. Den djupa sprickan, det råa snittet, kan jag ibland utnyttja för att förstärka uttrycket i skulpturen.”

”Anna” med sin plisserade kjol för tankarna till Bror Hjorts naturalism och ”Amma” till Döderhultaren, men Åsa går sina egna vägar ”Man med mask” är plötsligt en lek med identiteter – mannen ser europeisk ut – masken pekar lång bort, långt ut i världen.

Eric Matteoni

Mamma från Kolmården och pappa italienare och stuckatör från Carrara. Jämsides med konststudierna arbetade Eric som hantverkare bl.a. som mosaikläggare och han och Helga Henschen arbetade tillsammans med fontänskulpturen Daphne i Lunagallerian.

Eric strävar efter att berätta och förklara med så lite ord och så mycket bildupplevelse som möjligt. Underfundig humor präglar mycket av hans produktion. Från den trötte arbetaren i hängmattan utanför Igelsta kolvärmeverk (Söderenergi) med titeln ”Lägg på ett kol” till omsättning av matematikens lagar i ett konstverk med rullbanor som heter ”Låt kulorna rulla”.

Eric gestaltar samhälleliga ekologiska och kulturpolitiska frågor i lekfulla skulpturer, ofta i trä, med sinnligt formspråk och fantasifull färgbehandling.

I denna utställning har Eric med ett färdigdukat trädgårdsbord :”Jag ska bara hämta vinet” och två gubbar; en ”stressgubbe” och en som ska fatta ”beslutet”. Livet rullar på och Eric kommenterar och betraktar .Han arbetar här i polykrom fur, närmare bestämt målade julgranar!

Carsten Nilsson

Carsten är ornamentbildhuggare och har sin verkstad i Hammenhög, Skåne.

Den lilla spegeln är exempel på hur traditionellt folkliga bildmotiv med rötter i svensk-dansk renässans och barock omskapas och blandas med Carstens eget formspråk. Han håller sig till flera traditionella motiv i ramarna, som änglar, lejon, blommor och fåglar men ger dem en härlig skjuts fram i tiden.

Carsten jobbar på beställning med bl.a. ytterdörrar i mahogny – som står bäst emot väder och vind, familjevapen ofta i päronträ om de ska vara omålade – det blir vackrast så – även i ek, men det är mycket hårt att arbeta i, skåp och spegelramar i lind för linden har nästan inga synliga årsringar och är jämt och fint att skära i. Furu är det otacksammaste materialet för en träbildhuggare – de ljusa delarna av furun är för mjuka och de mörka delarna för hårda.

Bo Perman

Bo Perman har sin ateljé på Saltskogs gård i Södertälje. Omgiven av ett verkligt arboretum – en samling träd , många beställda i utlandet under resor av tidigare ägare till gården (C.F Liljewalch, Hultgren). Hundraåriga exemplar av flera sorters gran, tall och bok – en trädvandring här är en upplevelse. Bosse har tecknat träden i snart 40 år – han kan ljusets vandring bland träden under olika årstider och i olika dagrar. Hans trädteckningar har en särskild ton – de är porträtt av utvalda individer.

Bertil Englert

Bertil Englert skapar egna livsrum i trä; hans hus och ateljéer växer med åren och åldern, form och dekor hämtar motiv från olika delar av världen med tyngdpunkt i folkkonst från norra halvklotet.

I detta Englertska universum vid Västersjön står skulpturer och vittrar – i rostigt järn –skelettsoldaterna som ska gestalta nedrustningen. Där står också skulpturer som vittnar om det ömtåliga ekologiska samspelet i naturen – exempel på detta är ”knölvalarnas sång” en serie träskulpturer med ”transkriberade noter” av knölvalens sång som bildar ett genombrutet reliefmönster mot himlen. Bertil fann den autentiska återgivningen av sången i ett vetenskapsmagasin. Här finner intresset för musik och ekologi varandra.

Lenny Clarhäll

Född i Timmersdala, Västergötland– far och farfar var yrkessnickare – ”Mitt förhållande till trä är kluvet”. Lenny arbetar framför allt i trä, som laserats i tunna och svaga färger, men också i brons och stål arbetar han med ett formspråk som bygger både på kubismens och konkretismens rumsprinciper och på en folklig berättartradition – I skulpturer som ” Skogen” i Södertälje stadsbibliotek, ”Folkbildaren” på Sveriges Radio, ”Minnesmärke över de stupade i Ådalen 1931”, Entrén till Ljungbackens äldrecentrum i Järna – på senare år har Lenny  gått från en folklig berättartradition till en mer renodlad abstrakt form som ”Portalen” vid Astra och ”Snäckan” och ”Venus hemlighet ” utanför Göteborgsoperan

I ateljén och hemmet i Hölö härskar träet i känsligt samspel mellan trädgårdsodlingar, innevrår och utevrår –halvfärdiga vilda djur smyger ur ateljén på nätterna (ska visas på Nyköpings konsthall den 17 juni –över sommaren).

Här poserar några finurliga fiktiva figurer i en hage eller är det en scenbild? Kanske kan man känna igen sig i olika sinnesstämningar, kanske är det olika utageranden i en och samma person? Den tatuerade mannen vänder ryggen mot betraktaren och är yta. Den svarta hunden är ”Gauguins hund”.

Ett rum med flera skulpturer i trä