Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Utställningar

1972

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Utställningar

1972

Wladyslaw Hasior och Jerzy Bereś
Av Jerzy Bereś, Wladyslaw Hasior,

Ur arkivet, visades

06/10 – 05/11, 1972

För att få till den här utställningen uppstod en lätt panik, veckorna innan vernissage. Det var av nödvändighet att de båda konstnärerna måste bygga utställningen på plats i den tidigare Södertälje konsthall på Järnagatan. Jerzy Bereś hade inte sitt visum klart och skickade ett telegram till konsthallen om hjälp att påskynda processen. Efter ett par telefonsamtal hoppades man att hans resa från Kraków där han då bodde, till Södertälje var på gång. Utställningen med hans skulpturer skulle annars inte kunnat bli av då endast Bereś själv var den som kunde montera den förklarar konsthallens amanuens Ingvar Claeson i utställningskatalogen. Bereś beskriver ”Jag skapar mina verk av naturliga material som trä, sten, bast men jag behandlar dem inte strängt. Jag använder enkla verktyg som yxa, såg, mejsel, hammare etc…Då beteckningen skulptur inte föreföll mig nog nöjaktig, kallade jag arbetena drömbilder. För att man skulle kunna skilja mellan drömbilderna tillfogade jag ett ord som betecknade en egenskap.”. Ett stämplat beslut daterat den 22 september från Statens invandraverk adresserat till Claesson finns att tillgå i arkivet. Bereś har fått tillåtelse för vistelse en månad för affärsbesök.

Installation

Av Bereś visades 40 verk skapade mellan 1960-71. De flesta skulpturer i storlek 1-3 meter. Claeson skriver i katalogen ”Jag är inte säker på att man ska tala om dadaism när man analyserar Bereś redskapsliknande objekt, munterheten hos denne barocke och poetiske bildhuggare är av ett annat, tyngre slag. Sin inspiration hämtar Bereś hos de urgamla landsbyarnas handskurna bruksting.”.

För med utställaren Wladyslaw Hasior gällde samma principer. Endast konstnären själv var den som visste, hade ritat eller ritade fortskridande kartorna i sitt huvud med förgänglighets tanken som en komponent i processen. ”I skapande arbete är idén det viktigaste. Det viktiga i mina verk är deras innebörd. Jag är inte alls mån om deras varaktighet. De är ju laboratoriemässiga former och jag får inte tillskriva dem allt för stor vikt./…/. Hasior fogade samman sina verk med hjälp av differentierat material, och med en rik poetisk fantasi gavs innebörder. I ett djupt spektra av metaforer, mysticism och symboliskt språk skapades skulpturer, assemblage, collage, standarder. I sitt tillvägagångsätt har han liknats vid en magiker eller t om ”häxmästare”. Många titlar på de 58 visade verken refererar till religionen och katolicismen. ”Heliga treenigheten”, ”Ängelns fall”, ”Svarta fåren i paradiset”. Många är också de standarder, fanor han skapat ”Vita fanans förtvivlan”, ”skådespelarens fana”, ”Pärlförhoppningens fana” är några som visades i konsthallen. De utställda verken spände över perioden 1962-1971. Två år tidigare hade Hasior haft sin stora svenska debut på Moderna muséet i Stockholm.

Både Hasior och Bereś räknades vid den här tiden som två av de absolut främsta polska konstnärerna under de senaste tio åren. Utställningen till Södertälje kom direkt från Humlebæk Louisianna där Robert Indiana var den tredje medutställaren. En ganska omfattande korrespondens finns att tillgå mellan olika aktörer, och en viss ängslighet uttrycktes inför transport och ihopsättning av utställningens alla komponenter. I ett brev till DESA, works of Modern Art i Warszawa beskriver konsthallens chef Eje Högestätt detta (se bilaga) och vid samma tid (daterat 22 juni 1972) erhåller Hasior ett brev från Högestätt som skriver:

”Dear Wladyslaw,…The exhibition with works by you and your friend (Wladyslaw Hasior – Jerzy Bereś) will have an opening at the end of September, probably on the 29th. We have just got all the material for it from the Louisiana Museum. Everything looks alright but the transport contains such a lot of pieces, that only you both can tell if every little small thing is here. Anyhow, Knud W. Jensen has told me that all was sent and the busdriver said that there was no damage during the transport. …When we look at all the material in our store-room we can however see that it will be impossible to make an exhibition of all these things without your help.”.

Några gemensamma spår hos de båda konstnärerna är att de kom från södra Polen där katolicismen hade sitt starkaste fäste, här fanns även en rik folkloristisk tradition. Minnen och erfarenheter från andra världskriget och Polens historia tillhör även de båda konstnärernas kontext. De var jämnåriga. Wladyslaw Hasior född 1928 i Nowy Sacz och Jerzy Bereś1930 i Sacz. Vid vernissagen utförde Bereś på förfrågan sin happening, dokumenterad av Södertälje konsthall.

Det var också nu idéen om att skapa ett verk på badhuskullen ovanför kanalen i Södertälje påbörjades. Den mytologiska skulpturgruppen Solspann, även kallad Hasiors hästar. Hasior kom att återvända till Södertälje ett flertal somrar för att skapa på plats, gjuta i formar direkt ur jorden. En aspekt av hästarna är just deras förgänglighet, materialet är av en sådan art. Uppstigna ur jorden bokstavligen och på väg upp mot solen. År 1989 kom han på nytt tillbaka för en separatutställning i den nya konsthallen i Lunagallerian på Storgatan i Södertälje.

Konstnärernas fysiska närvaro var helt nödvändig under en månads tid inför vernissagen för att processa fram den intention som formulerats och formulerades vidare på plats. Detta skapade också en unik möjlighet för konsthallens fotograf Jan Nordahl att porträttera och dokumentera själva byggandet under dessa veckor. Båda var närvarande vid vernissage och Bereś utförde sin happening, iklädd endast ett grovt höftskynke i trä, laborerande med sin rörliga träskulptur, det halvlånga håret hängande och med ett muntert ironiskt leende på läpparna. Hans performanceföreställningar kom att utvecklas i sin unika form enda tills hans bortgång 2012, då 82 år gammal. Ibland iklädd ett höftskynke associativt kristuslik. Ibland helt naken, ännu mer fri, rörande sig runt mellan olika stationer i scenrummet. Ordet inbegripet, ibland skrivet på golvet, på konstverken eller direkt på den egna kroppen.

Politik, religion och filosofi ständigt i undersökning.

Källor: Södertälje konsthalls arkivmapp. Text och sammanställning av Anneli Karlsson.

 

Korrespondens och arkivmaterial: