Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Utställningar

2024

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

Utställningar

2024

House of Reasoned Truths
— Recent Video Art from Africa
Grupputställning

Medverkande konstnärer:
Halida Boughriet, Cesar Schofield Cardoso, Djibril Drame, Victor Mutelekesha, Nyancho NwaNri, Harold Offeh, Minnette Vari, Haythem Zakaria.
Curerad av: Kisito Assangni.

House of Reasoned Truths utgår från afrikanska konstnärer som arbetar med videokonst och film. House of Reasoned Truths samlar verk som utgår från gemenskap och social struktur, feministisk historia, diasporans subjektivitet, geopolitiska krafter och miljöpolitik, performativitet och maktfrågor.

Dagens tekniska framsteg och interkulturalism har helt förändrat den filosofiska tolkningen av vad som är estetiskt tilltalande eller engagerande. Förändrade perspektiv på kulturalism och tillgång till medier ger möjligheter att uttrycka idéer och tankeprocesser på många olika plan. Samtida afrikanska konstnärer tar sig an dessa möjligheter för att skapa mångfacetterade konstnärliga uttryck. Under de senaste tre decennierna har videokonst i allt högre grad blivit en accepterad genre av visuella uttryck inom området för samtida afrikansk konst. House of Reasoned Truths representerar den nuvarande energin, vitaliteten och utbudet av uttryck inom Afrikas blomstrande konstscen, och betonar samhälleliga diskurser, särskilt utmaningarna i den moderna tillvaron, och erbjuder samtidigt en ny sorts blick på berättelser och föreställningar av globalism.

När artefaktualiteten och historien om samtida afrikansk konst fortsätter att utvecklas, använder konstnärerna ett varierat ordförråd för att förmedla sina idéer som speglar de sociala och politiska frågorna. Med referenser till den amerikanske filosofen och konstvetaren Arthur C. Danto, använder konstnärerna socialt konstruerade konventioner och producerar konstverk som belyser de spänningar som uppstår inom dessa. House of Reasoned Truths fungerar som en katalysator för en pågående process av öppen diskussion och en intellektuell undersökning om Afrika och världen idag, bortom historiskt reducerande klassificeringar.


Halida Boughriet, Feuille d’or (Gyllene blad), 2022, 06:41

Elden slukar veden, den rör sig snabbt till Beethovens Kreutzersonat, tillägnad George Bridgetower. Ljudet av gnisslande fiolsträngar ger liv åt filmscenen i mörkret. Bridgetower var en brittisk svart violinvirtuos och framförde stycket ”sight-reading med Beethoven vid premiären 1803”. Konstnären tänder en tändsticka vid bilder av ansikten från antiken, från Caravaggio till Valentin de Boulogne. Lågan flämtar, tvekar, är hungrig. Tillsammans bearbetar handen och lågan bilden, som om den skall antändas. Svarta kvinnor, nordafrikanska kvinnor, kvinnor som ”de andra”, kvinnor som övergivna, orientaliserade, förslavade, objektifierade.

Med sin fängslande röst tar Halida Boughriet sina betraktare i handen och läser dikter av romantikerna – Baudelaire, de Vigny, Flaubert – vars högtravande ord beskriver den orientaliska musan och kittlar vårt samtida medvetande. Leopold Senghors verser erbjuder en alternativ röst, illustrerar arkivfotografier av nordafrikanska kvinnor i inhemsk klädsel och juveler, mot vilka så mycket erotiskt begär riktats och patriarkalt våld utövats. Kolonin, imperiet, arkivet, de stora samlingarna av fotografier av maktlöshet är till salu på webben. Har mycket förändrats sedan bilderna togs? Röstens rytm ifrågasätter och förför, lågan, som snabbt avslöjar en brutal historia, fångar oss i primitivismens klibbiga nät som göder västerländsk kultur, utan att någonsin röra bilderna. Vi svävar fram i det dunkla ljuset, försöker minns en annan historia, fortfarande fångade i skuggorna av denna tid, vår tid. Ett kort ögonblick, för kort, tillstås för att försöka förstå konsekvenserna av den västerländska civilisationen. Tändstickan brinner upp, lågan slocknar och dör.
Text av: Martina Caruso, konsthistoriker.

Cesar Schofield Cardoso, Blå Livmoder, 2023, 08:00

Filmen är en berättelse kring havet som en plats för skapelse och inte bara som en omstridd plats för olyckor, död och trauman. Kap Verdeöarna har ett komplext förhållande till sitt omgivande hav som är fjorton gånger större än landytan. Århundraden av slaveri, en historia av tuffa arbetsförhållanden på valfångstfartyg, påtvingad migration, till den nuvarande bristen på fisk på grund av utländsk industriellt överfiske och klimatförändringar förvägrar oss tillgång till vårt oceaniska medborgarskap. Hur kan vi föreställa oss livet med havet? Denna berättelse utforskar två begrepp av den amerikanska filosofen och biologen Donna Haraway: String Figures, en föreslagen sammanslagning av ramverket från vetenskap, myt och berättelse; och Staying With The Trouble, som föreställer sig ett samarbete mellan människor och icke-människor för en ny relation med jorden och dess invånare i en tid av social och miljömässig kris. Berättelsen föreslår en allians av havets skräp med alla dess levande former, som efterliknar symbiosen mellan levande och icke-levande materia.

Djibril Drame, Sabadola Zombies, 2021, 06:35

Den senegalesiske konstnären och fotografen Djibril Drame har ett nära förhållande till de konstnärliga ämnen han närmar sig, analyserar och återger. Här i filmen får Drame oss att upptäcka Sabodalas guld. Sabodala-Massawa gruvområde, en vacker ockrafärgad plats fylld av liv, elände, hopp och motstånd, fångas av Drame´s kamera. En dröm om att Senegal skall bli ett rikt land. Sabodala Zombies kör med sina ”Djakarta”-motorcyklar i utkanten av gruvområdet som plötsligt blir en lekplats. De skildrar en utdöende dröm, blandad med nostalgin från det Afrika som var befolkat av stolta krigare på förfädernas vidsträckta savanner. Bilderna i filmen får oss att se ett motstånd inför den ondska som också finns på platsen. En uppmaning att söka efter guld, även om allt som glimmar inte är guld.

Victor Mutelekesha, Kärnan håller ihop, 2017, 09:53

Utgångspunkten för detta projekt är Chinua Achebes roman med titeln ”Saker faller samman-kärnan håller inte”. Den fiktiva berättelsen (baserad på en sann historia) utspelar sig kring den tid då koloniseringen började få fäste i stora delar av Afrika. Det är en levande berättelse om det systematiska nedbrytandet av samhället, dess traditioner, konstarter och kulturer. I ”Kolonisation och identitet” skriver Chris Kortright: ”Kolonisering är en teknik som används för att kuva den infödda befolkningen… plundring och förstörelse, dessa kulturella värden avskalas, krossas och töms. I ett försök att kontrollera, skörda ekonomiska fördelar och ”civilisera” urbefolkningen demonterar kolonialisterna de infödda kulturerna genom att införa sin egen kultur”. Chinua Achebe lyckas visa upp bilden av hur allt gick till. Allt verkade ha gått förlorat. Det är åtminstone den deprimerande bild som Achebes bok målar upp.

I det idag postkoloniala Afrika har det inte förekommit någon nedgång av förtrycket. Ihållande vågor av maktövergrepp och religiösa och kapitalistiska intressen fortsätter att pressa den afrikanska kontinenten för på något sätt, någonstans, känner någon ett omättligt behov av att göra det. I ”saker faller samman” beskriver Achebe hur världen runt Okonkwo faller sönder i och med att koloniseringen tar fart. Plötsligt decimeras Igbo-kulturen och traditionerna, artefakter som frammanar förfäders andar blir överskuggade av kristendomen och senare islam.

”Kärnan håller ihop” är ett video och ljudmontage som mestadels filmats i Togo, en före detta tysk koloni. I det första klippet ockuperas det som tidigare var ett de tyska kolonisatörernas radiosändningstorn. Från platsen sänds symboliska röksignaler med vodoun (voodoo) som det eviga soundtracket till världen, att det som tyckts ha gått förlorat fortfarande strömmar genom ådrorna hos ättlingarna till de generationer som mötte kolonisatörerna och slaveriet. I filmen hörs två ljud som representerar kristendomen och islam, två religioner som konstnären anser vara en del av en mental kolonial störning. Den andra delen av filmen representerar motståndskraften hos vodoun (vodoo) där ett samhälle sett utifrån kan vara förlorat. Men mitt i, i kärnan, hålls traditionerna vid liv även när det var olagligt att utföra ritualerna.

Nyancho NwaNri, Här, 2022, 03:45

En undersökning av jagets alkemi – en resa av rannsakan, rensning, acceptans och påståenden kanaliseras genom inhemska andliga traditioner centrerade kring Ogun, den yorubiska järnguden; en krigare som symboliserar kraft, motståndskraft och anpassningsförmåga. Här skildrar sammankopplingen av jaget, minnet och makt. En djupdykning i multidimensionalitet av en enda varelse, den skildrar den mänskliga formen som en helgedom som hyser minnen av personliga och kollektiva upplevelser. ”Jagets alkemi” som nämns ovan hänvisar till en transition av dessa ofta mörka minnen och upplevelser till makt och triumf. Verket sammanför performativt berättande och användning av traditionell symbolik, med ljud från en samling inspelningar såsom smeder som arbetar med järn och högläsning av Odu Ifa (Yorubas heliga andliga text) under olika försoningsritualer för Ogun.

Harold Offeh, Två positioner, 2016, 07:00

”Två positioner” är ett performativt svar på en hittad bild, en stillbild från en föreställning av teaterpjäsen Renga Moi*,av den ugandiske dramatikern Robert Serumaga. I verket ser vi Offeh återuppföra två av tre positioner på olika platser i Cambridge, Storbritannien. Originalbilden fanns i en katalog över verk som presenterades vid den 9:e konstfestivalen Shiraz-Persepolis, Iran 1975 som Offeh hittade på Whitechapel Gallery i London. Offeh ville utforska bildernas styrka genom denna serie av handlingar, och var från början omedveten om pjäsens ursprungliga berättelse och sammanhang. Bilden från Serumagas pjäs skapar en utgångspunkt för en lekfull och förkroppsligad tolkning.

* Renga Moi presenterades av Ugandan Abafumi Company från Kampala, undersökte kopplingarna mellan autentiska lokal teatertradition, religiösa ritualer och underhållning. Teaterkompaniet använde fyra språk (Luganda, Acholi, Rounyankole och Rounyarwanda) i föreställningen, tillsammans med icke-verbala inslag som dans, trumspel och religiös ritual. Royal Shakespeare Company, London, 31 mars till 26 april 1975.

Minnette Vari, Quake, 2017, 06:23

I Quake flödar tre element in i och ut ur varandra. Den rastlösa, autofagiska arkitekturen som stadens horisont tycks producera, men samtidigt växer ur. Det stora fältet av frätande energi, som i sin tur skapar figurerna, som bildar knoppar ur minimala fosterlika former i fjärran. De är nya och urgamla på samma gång. De verkar i snabba mutationer, bär med sig frö av vad som hänt dem i den omöjliga metropolen i bakgrunden som samtidigt är alla städer och ingen stad. På samma sätt tycks figurerna, genom att var och en uppenbarar ett flimmer av olika ansikten och kroppar, för varje passerande bildruta glömma vilka de var innan och anta en ny identitet, så att de kommer att representera alla och ingen samtidigt – och i det hela mänskligheten.

Quake är en reflektion över vår tids geopolitik-speciellt i det apokalyptiska läge som världen befinner sig i. Konstnären ville behålla känslan av att lyfta på locket kring ett samtal om uppenbarelser parallellt med de antika mytologier och samtida science fictionberättelser som följer i de globala nyheternas spår.

Den visuella dynamiken i Quake visar på att det inte är möjligt att omfatta hela arkivet av mänsklig erfarenhet. Det finns en känsla av längtan i verket: att vi alla är nomader som bara kan greppa en handfull sand, med den kunskap och information som den innehåller, men ändå måste acceptera att det aldrig bara kan finnas en signal i detta brus. Det är som om Quake, genom att frammana alla ögonblick på en gång, i sin loop erbjuder motsatsen till linjär tid. Quake blir en spricka i själva strukturen av vad som kan kännas, minnas eller upplevas.

Haythem Zakaria, Stenoperan, 2022, 15:00

Hur ser vi på landskapet och hur kan vi berätta om det? Detta pluralverk är komponerat som ett musikstycke, ett visuellt experiment och samtidigt en ljuddokumentär. Verket välkomnar ett geopolitiskt förhållningssätt, med början från toppen av ett bergmassiv i omgivningarna kring staden Radeyef. Stenoperan består av tre akter där fyra personer från Redeyef: Sakend och Taher, sedan Farouk och Montassar – agerar som trubadurer som berättar historier om berget, regionens myter och skattsökarna. Vittnesmålen, inklippta i bilderna av landskap, fungerar som tidsmässiga och auditiva markörer som placerar verket historiskt och geografiskt. Från en berättelse till en annan rör vi oss från naturens urminnes historia till våra dagar.
Text av: Fatma Belhedi.

Video skapad för Siwa Platform inom ramen för utställningen Documenta 15. (Kassel 2022)