Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Utställningar

1974

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Utställningar

1974

Träd Gräs Stenar…
— Och en tuva illustrationer framräckt av skalden Harry Martinsson
Grupputställning

Ur arkivet, visades

16/03 – 15/04, 1974

Motiv från naturen, träd, gräs och stenar fyllde konsthallens övre plan från golv till tak av åtta svenska konstnärer bördiga från Västkusten upp till Norrbotten. Samtidigt visades en utställning inne i utställningen, illustrationerna till Harry Martinssons senaste ny utkomna diktsamling Tuvor.  Själva titeln till utställningen kom dåvarande konsthallschefen Per Drougge på efter att ha bevittnat någon av de stora musikfesterna i parkerna i Skåne eller Stockholm. Förmodligen sittande på gräsmattan, hörde han tonerna på håll från en av de populära progg-grupperna Träd, Gräs och Stenar. Ett namn som han sparade i sitt minnesarkiv och sedan plockade fram vid ett lämpligt tillfälle.

Tennskulpturer, teckningar, akvareller, guacher samt temperamålningar visades av: Olle Brandqvist, Bernt Jonasson, Sture Meijer, Birger Norlin, Kjell Strandqvist, Lars Tärning, Lars Olov Wiberg samt Bengt Wikström. Den sistnämnda Södertäljekonstnär och mångårig medlem i Södertälje konstnärskrets.

På konsthallens nedre plan visades Stilleben, en utställning med händelser som dans, musik kring temat.

Källor: Södertälje konsthalles arkivmapp, katalogen, sammanställt av Anneli Karlsson.

Omslagsbild Träd Gräs Stenar

Pressrelease
EN ANNAN TENDENS

Jag minns en skön försommardag i Lunds stadspark – eller var det i Kungsparken i Malmö … eller kanske i Hagaparken i Stockholm. Det hade blivit en musikfest en folkfest – trots allt.

På den väldiga gräsmattan spann en musikgrupp långt utdragna toner och uppe i skyn snurrade en polishelikopter och gjorde allt för att störa musiken och friden bland de tusen människor som slutit upp kring vänlig gemenskap. Polisen – och politikerna – hade aldrig sett någon annan folkfest än Kiviks marknad. Så man fick ju förlåta dem.

Jag tror att det var ”Träd, Gräs & Stenar”, som spelade den gången – en av de första i raden av pop-grupper, som skaffat sig långa namn, inspirerade av folklig eller surrealistisk poesi. ”Träd, Gräs & Stenar” hade väl tagit färg av den ”gröna våg” som gått över landet och fått många uttryck. ”La fête charnpêtre”, festen i det gröna är ett sådant. Almbråket likaså.

Helga Henschens ”min gröna dröm är röd” också, fast inverterat. En våg av klorofyll har sköljt genom grå betong-getton och lika grå hjärnceller.

Att den här utställningen heter just ”Träd, gräs, stenar…” är mest en slump. Den bar först arbetsnamnet ”I landskapet” och skulle belysa en tendens som går i annan riktning än den just nu dominerande – det stora formatet, de nya ”salongsmaskinerna” som målas enkom för utställningsbruk och för museerna, de stora arbetssegrarnas konst, monumentalmåleriet utan murar att måla på.

Den motsatta tendensen är anspråkslös till formatet, använder papper i stället for duk, gör utsnitt och inte panoramor, är observant både inåt och utåt, mot själens och bildskapandets rörelser, undviker figurer som staffage, är sakliga och lyriska men inte novellistiska. Denna instälIning har en gång kallats i n t i m i s m, men det är kanske för lättvindligt och etiketterande att dra fram ett redan förbrukat begrepp. I denna utställning är akvarellen inte blommig och våt, gouachen inte tjock och smetig och tuschen inte plumpad eller laverad, men klarheten och transparensen hos akvarellen är tillvaratagen, Iikaså den i egentliga meningen t ä c k a n d e och täta egenskapen hos gouachefärgen och slutligen: i detta sammanhang stämmer det väl med att vi får se den andra sidan av tuschens janusansikte, den ådernätsfina och nerviga.

Att i en utställning med landskapsmotiv kunna ta in en landskapsskulptör hör till de absoluta sällsyntheterna – men detta sällsynta sker just här. Tennet är kanske besläktat med de ovannämnda materialen – samtidigt svårhanterligt och rikt på inneboende slumpeffekter, som klåparen gör till pseudo-uttryck. Tennet kräver också en behärskning av medlen, som nått bortom ansträngningen, kanske jämförbar med vad som hänt när nybörjarryttaren och den otämjda hästen förenats till ett ekipage?

Södertälje i februari 1974

Per Drougge

(Se inscannat original)