I dag är Hasior en berömdhet. Alla som är det minsta intresserade av konsten i Polen känner nödvändigtvis till honom. Två polska förlag har utgivit monografier om honom. Den ena, av Andrzej Banach, utkom 1964; den and­ra, av Anna Micinska, utkom 1983. Alla polska konstkritiker av någon betydenhet har skrivit om honom. Den första filmen om honom gjordes redan 1963. Den följdes av andra 1964, 1968, 1973 och 1976 – för att bara nämna några av dem. Redan 1966 visade öst- och västeuropeisk TV filmer om honom. Avhandlingar om hans konst har lagts fram vid polska och utländska universitet. I samband med utställningar utomlands har han bidragit till den polska konstens rykte genom att utföra skulpturer utomhus: Uppståndelse i Buenos Aires 1969, Golgatha i Montevideo, Brinnande Pieta för Louisiana, Danmark 1972 och Solspann i Södertälje utanför Stockholm 1972 – 1973 – 1976. Hasior har erhållit många höga utmärkelser både i Polen och utomlands och han har representerat Polen på ett oräkneligt antal internationella utställningar. 1984 öppnades ett museum, ägnat hans konst i Zakopane.

FÖREGÅNGARNA

1971 ställde en kritiker i en artikel frågan: Fortfarande en förnyare eller redan en klassiker? Wladyslaw Hasior är en av de främsta efterkrigs­konstnärerna i Polen. Han hör till de få förnyar­na inom både polsk och internationell konst. I en TV-intervju 1968 sade han i protest mot att han jämfördes med POP-konstnärerna bl.a: När allt kommer omkring har det jag håller på med sys­selsatt människor sedan urminnes tider, och det kommer ur ett naturligt, fast irrationellt behov att ge föremål en innebörd, som skiljer sig från deras vardagliga betydelse. Detta må vara sant, men handlingar av detta slag fick först konstnärlig betydelse genom futu­risterna och dadaisterna, bl a Ivan Puni, Marcel Duchamp och Man Ray. Man kan säga, att det under detta sekels båda första decennier togs fram en hel arsenal av nya uttrycksmedel, som tillfördes konsten t ex ready-madeseller objekt, typ bruksföremål, flyttade från vardagsverkligheten till ett utställningsrum eller placerade tillsammans med andra objekt i oväntade sammanhang. Under flera decennier skulle inga andra än surrealis­terna intressera sig för detta.

EFTER SOCIALREALISMEN

Det är föga troligt, att Hasior visste så mycket om dessa experiment, som utfördes trettio år innan han i slutet av 50-talet bör­jade göra sina assemblages av gamla rostiga radiatorer, ugnsluckor, ståltråd, fjädrar, brädlappar och utslitna vardagsföremål. Social­realismens censur och därmed följande totala isolering från omvärlden upphörde först 1955. När Hasior 1957 skapade de viktiga verken Änkan, Trollkarlen och Passion av ingenting annat än skrot och avfall, var han fortfarande akademielev. Hans lysande fantasi och sceniska begåvning drev honom att snarare leka fram sina associationsrika objektkombinationer än att skapa dem som konstverk. Snart upp­täckte han outtömliga uttrycksmöjligheter med denna metod och visste exakt i vilken riktning han skulle gå. Han skulle aldrig återvända till den skulptur som han studerat vid akademierna.

NEW YORK

Vid denna tid började de första förebuden om amerikansk POP-konst och fransk nyrealism kom­ma. 1955 skapade Rauschenberg sitt första assemblage – Sängen. 1958-63 byggde Nam June Paik sitt lntegralpiano, och Christos första förpackningar stammar från 1958. Arman skapade sina första ackumulationer 1959 och Spoerri och SegaI började omkring 1960, att bygga sina verk av föremål, som de hittat i sin närmaste omgivning. Alla dessa aktiviteter skedde som experi­ment, isolerade från varandra. Inte förrän i början av 60-talet uppträdde de som en rörelse. Assemblage-utställningen i Museum of Modern Art i New York innebar en viktig stimulans för konstnärer som beträtt denna väg.

HASIOR – RAUSCHENBERG

Vid det laget var Hasior en fullfjädrad konstnär med en stor separatutställning på Galleri Nowa Kultura i Warszawa bakom sig. Ett flertal förhöll sig avvisande – ett fåtal var entusiastiska. 1964 tillbakavisade professor Ksaweri Piwockis förslag, att visa Hasiors verk i den polska paviljongen på Biennalen i Venedig. Samma år vann Robert Rauschenberg Venedigbiennalens Grand Prix, vilket banade väg för POP-konsten och utkorade honom till ledare av denna rörelse. Detta är ett av exemplen på hur polsk konst förlorat chansen att bli internationellt uppmärksammad.

Hasior förnekar varje samband med POP-­konsten. Men hans konst baserar sig på samma assemblage-princip: sammansättningen av vardagsföremål till konstverk. Men den skiljer sig från POP-konsten och nyrealismen genom att präglas av hans polska ursprung, liksom POP-konsten och nyrealismen har sina rötter i amerikansk och fransk miljö. De öser s a s sitt material ur helt olika skrotlager och sophögar. Men de talar på samma sätt till publikens fantasi och sätter gång dess associationer och tankeflykt genom deras nya liv som konstverk.

I denna mening hör Hasior till POP-konsten, d v s till dess neo-dadaistiska variant. I det sammanhanget är han originell, ja unik, både vad det gäller innehåll och uttrycksmedel. Som sådan erkänns han också både hemma och utomlands. Men det är svårt att bevisa, att han var den förste eller en av de två första på sitt område, eftersom han gick miste om chansen, att framträda internationellt i det rätta ögonblicket.

HASIORS EGENART

Hasior är ytterligt variationsrik i sina verk. Förrådet av uttrycksmedel tycks vara outtömligt och pendlar mellan ytterligheter. Utstrålningen från hans verk växlar från det idylliska till det frånstötande; från subtil romantik till banalitet och från mild kärlekspoesi till skräck, våld och grymhet. Den innehållsliga bredden är också mycket stor, och hans budskap är aldrig entydigt och direkt, utan mångbottnat, uttryckt genom ett komplext bildspråk. Han ger publiken möjlighet till många olika, men likvärdiga individuella tolkningar. Detta är skälet till att han, fastän i grunden så polsk, kan förstås utanför Polen, även när hans verk refererar till nationell historia och tradition, religion, frihetskamp och lidanden … Hans verk är vittnesbörd om ett mänskligt och nationellt drama. De är moraliska, de varnar och anklagar på ett samtidigt inkännande och uppfordrande sätt. De är samtidigt böner och anklagelser, riktade till Gud. De ställer grundfrågor av existentiell innebörd om livets mål och dödens mening …

HASIORS MONUMENTALVERK

Hasiors verk i monumentalformat bygger på de fyra elementen eld, luft, jord och vatten och deras symboliska laddning. Vinden spelar på Järnorgeln i Czorsztyn ( 1966); vatten är det ut­trycksbärande elementet i utkastet till Monument tillägnat männen till havs (1966); och elden i Eldfåglarna i Stettin (1975). Märkligast är kanske Hasiors bruk av jorden som medskapande och symbolladdad kraft i sina monumentalskulpturer. Gjutna av betong i plogfåre-liknande formar, som konstnären gräver ut i marken, tycks de födda ur jorden. Sådana verk är Sebastian (1961), minnesmärket över de skjutna motstånds kämparna i Nowy Sacz ( 1966- 68), Golgatha i Montevideo (1969) och Solspann Södertälje utanför Stockholm (1972-73-76).

Det är karaktäristiskt att Hasior, nyskapa­re och omstörtare, som blivit klassiker, skriver följande: Jag tror inte på den traditionella revolten. Jag tror på fantasins kraft, på välslipade verktyg och på det tålamod som är nödvändigt för att ge form åt kaos.

Övers. fr engelsk version av B Kowalskas artikel i den polska tidskriften projekt nr 4/1988.
(Per Drougge)