Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Texter

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Texter

Skör befrielse: Intervjuer
Av Södertälje konsthall

Skör befrielse är en utställning som uppstod mitt under en pandemi, någonting vi inte upplevt tidigare på detta sätt. Vi ställde några frågor till de medverkande konstnärerna hur de ser på relationen mellan konstverken och den pågående pandemin.

Ingela Johansson
Hur ser du på din medverkan i Skör befrielse? 

Flera utställningar som gjordes under våren förmedlad en kollektiv känsla av vanmakt, sorg, melankoli, förgänglighet eller ett nytt sätt att tänka ett fält organisatoriskt, tematiskt, under hot av både pandemi och klimatkris.  Frail Liberation är i linje med de initiativen.

Nu när den första chocken lagt sig och världen möter en andra våg av Covid 19 har vi börjat inse att vi är mitt uppe i ett nytt skede i mänsklighetens historia där alla måste förhålla sig till att leva i ett konstant tillstånd av pandemi, vi har lärt oss att om inte denna blir permanant så kommer en annan ta vid. BLM skapade en vilja till att bygga en långsiktighet politiskt, socialt och etiskt, ett jämlikt samhälle genom att ta lärdom av historien. Existentiella frågor radades upp: Vad ska det bli av oss? Är historien slut nu? Hur ska vi omprogrammera konstfältet? Hur ska vi upprätthålla vår existens och sätta förhoppningar till konstens funktion att skapa en värld som är mer inkluderande i förhållande till djur, natur och som på samma gång utplånar det koloniala projektet i en antropocenisk tidsålder en gång för alla.  Pandemin och klimatkrisen väckte intresse för tideräkning och konceptet deep-time, det filosofiska begreppet om geologisk tid och den icke-mänskliga historien. Vi har betraktat djur och natur som något separerat från oss själva, men i själva verket formar de urscenen.

Den här utställningen skiljer sig en aning av de arbeten som konstnärer gjort mitt uppe i pandemin eftersom den delvis utgörs av tidigare verk som föregrep pandemin, som Jani Ruscicas Batbox/Beatbox från 2007. Mitt verk Voice, gjordes till min separatutställning Var ska vi äventyra? på Södertälje Konsthall som presenteras i höst men som under pandemin fick en annan laddning just på grund av detta påtagliga nya verklighetsförhållandet. Verket hamnade mitt i en katastrofal händelseutveckling med de diskussioner som pågick och som fortfarande pågår om bärandet av mask exempelvis. Detta skeende har därmed omformulerat den initiala idéen och den bärande betydelsen och som nu pekar mer direkt mot förgängligheten. Verket har hjälpt mig kanalisera vissa nivåer av samhällets komplexitet, förhållande människa – natur – kapitalism och hur det hänger samman med nyfascismens framväxt.

Vad handlar verket om? 

Voice, video, 9 min. 30 sek.

Inspirationen för verket Voice var Peter Weiss teckning ”Parade” (1945) som finns i Södertälje kommuns konstsamling. Teckningen var en del av den stora separatutställningen som Peter hade på Södertälje Konsthall år 1976. På 80-talet, efter Peters död användes teckningen som förlaga till en väggbonad på iniativ av före detta konsthallschefen Per Drougge. Detta eftersom Peter hade som intention att skapa ett monumentalt verk av teckningen, en idé som han sedan övergav. Bonaden finns nu utplacerad i Allaktivitetshuset i Södertälje.

I bilden framträder två mardrömsfigurer, varav en är en örnliknande varelse. Titeln Parade associerar till ett allkonstverk, Pablo Picassos, Eric Saties och Jean Cocteaus ryska balett med samma namn från 1916-17. Peters Parade består av 18 figurer som gestaltar idén om en världsteater och ett dödsdans-tema.  Peter inspirerades av Hieronymus Boschs bildvärld och evangelistsymboler som lejonet, örnen och oxen.  Jag, i min tur, har tolkat teckningen och låtit skapa en mask med inspiration från mardrömsfigurerna och surrealismen, men med en uppdaterad tanke om människans relation till det icke-mänskliga i ljuset av antropocen. Masken är något vi kan gömma oss bakom, den har alltid förkommit inom olika kulturer och civilisationer som ett verktyg för att föra vidare muntliga historier i form av allegorier. Den representera även förhållandet mellan det inre psyket och den yttre naturen osv. När jag gjorde det här verket hade jag även ett intresse för att utforska och processa former för materialitet inom teaterns värld, färgad av minnena från barndomens kvalitativa barnteater som ”Ika i Rutan” och Byteaterns dockteaterproduktioner av Henrik Ibsens pjäs Peer Gynt.

I min video Voice aktiverar en dansare masken, där skapas en spänning mellan naturen, örnen och dansaren.

Rami Khoury
Hur ser du på din medverkan i Skör befrielse? 

Att vara en del av en utställning som är mycket relevant för den aktuella verkligheten, att stanna på landsbygden på Öland och att ha en workshop i en inspirerande atmosfär långt bort från stadens liv och dess komplexitet var en stor motivation att utveckla en ny serie verk. Att se samtida händelser från olika perspektiv ledde till att producera arbeten som är starkt kopplade till den instabila situation som vi upplever just nu. I tillägg till den experimentella delen blev skapandeprocessen givande och resultatet av platsen och situationen blev mycket tillfredsställande.

Vad handlar verket om? 

 Epidemin och dess efterföljande restriktioner är grund för en grupp arbeten som lyfter fram några nya, nu vardagliga, termer med flera betydelser. De uttrycker de kontroversiella levnadsvanor som vi har tvingats att följa.

Isolering, separering, “social” distansering, segregering … har praktiserats, frivilligt eller inte. Hur blir dessa livsval starkt rekommenderade, normaliserade och att föredra?! Håll avstånd, håll dig borta från andra … osocial, stanna hemma, oavsett innebörden av hemmet eller om “vistelse” är valfri eller tillgänglig i första hand, ett “hem” pendlar mellan att vara den trygga platsen och en skyddande fängelsehåla. Antingen varma, trånga, isolerade, rymliga, tråkiga, mysiga, befriade eller stängda, bara stanna hem och agera normalt.

Enformiga, tröttsamma lerblock som representerar den plats vi bor på. Sköra keramiska hus i svart eller vitt som framkallar motsättningarna i vår känsla medan vi lider för att hålla oss ”levande”.

TVILLINGAR. Två identiska porträtt med motsatta färger, paradoxalt likartade som återspeglar vår interna konflikt och pekar på likheten trots skillnaden i form och färg.

Två ansikten speglar “lugn” med bleka drag och slutna ögon!

Nkuli Mlangeni Berg
Hur ser du på din medverkan i Skör befrielse? 

Det är en spännande möjlighet för mig och det känns som ett nytt kapitel – för när jag tidigare deltagit i utställningar i Sverige så har jag inte varit bosatt här, vilket jag nu är officiellt sedan i mars. Jag befinner mig också vid en punkt där jag omvärderar mycket i relation till mitt arbete och denna nya plats som jag kallar hem, så att bli inbjuden till just den här utställningen har varit den rätta platsen och tiden att påbörja just ett sådant utforskande.

Vad handlar verket om? 

De senaste månaderna har handlat mycket om att reflektera kring de tider vi lever i, kring vad som händer i världen och vad vi står för som människor. Medan jag gjorde mina nya arbeten så har jag tänkt mycket och talat med vänner om de bilder av våld mot svarta människor som förekommit i media och det faktum att vi sett svarta människor mördas i allmänna nyhetskanaler. Det här nyhetsflödet har aktiverat trauman hos oss och de diskussioner jag har fört har därför handlat mycket om behoven att hitta läkande processer och platser för att inte låta sig lamslås av allt. Och för någon som arbetar textilt har jag också gått igång på det destruktiva inom textilindustrin, massproduktionen, all konsumtion och rasism som finns inom industrin. Så min utgångspunkt har varit de här två frågeställningarna för att hitta något som läker. Även själva skapandeprocessen har varit en form av terapi för mig och en form av återtagande.

Jani Ruscica
Hur ser du på din medverkan i Skör befrielse? 

I ett ögonblick när alla aktiviteter försätts i en stark osäkerhet känns det extra meningsfullt att delta i en utställning, men särskilt i en som också försöker ta itu med mångfalden och komplexiteten i aktuella händelser. Alla verkar lite bortkomna som om de väntat på något, men på vad? Som om pandemin för närvarande var det enda problemet vi står inför som mänsklighet, verkar den nuvarande situationen bara understryka eller göra det mer påtagligt hur mycket som är olöst, obalanserat och ohållbart i våra liv. Kanske har vi bara mer tid att tänka?

Vad handlar verket om? 

Jag tror att Batbox / Beatbox lyfter fram några av dessa känslor också på ett subtilt sätt genom skildringarna av olika kommunikationsprocesser. Verket föddes ur ett intresse för ljud och dess förmåga att fungera som ett navigationsverktyg, sett i Batbox. Den första delen visas som ett biologiskt fenomen (ekolokalisering, ekopejling) och i Beatbox, där ljudet ses ur ett sociokulturellt fenomen (subkultur).

För att hitta paralleller mellan de två yttringarna av samma fenomen ersätter ljud, synen som det primära sensoriska sättet att uppfatta. Därför är verket lika mycket ett ljudstycke som det är en video, och jag tror att genom att flytta fokus lyfter det också fram positionen som åskådare eller observatör, med en begränsad förmåga att se, både bokstavligt och konceptuellt.

Båda delarna i diptyken skapades i nära samarbete med andra. I Batbox arbetade jag nära fladdermusforskare från Bristol University i Storbritannien, de introducerade mig till fladdermössens naturliga livsmiljöer liksom processerna för ekolokalisering. Hela Beatbox improviserades också, skrevs och framfördes av New York-baserade beatboxare med flera spokenword-artister och breakdansare inblandade. Det var intressant att se och dokumentera hur en verklig känsla av gemenskap uppstod, förståelsen för ett gemensamt ordförråd, ett språk.