Det är en tidlös historia som utspelar sig i Karpaterna och handlar om en ung man som förälskar sig i en flicka vars far visar sig vara den unge mannens fars mördare. Men det är ingen linjär berättelse präglad av psykologisk realism utan har en färgstark, visuell, okonventionell och impressionistisk struktur. Filmen har ofta omtalats som den mest ukrainska filmen efter Dovzenkos ”Jorden”, men är alltså gjord av en armenier. Det var också den första av hans filmer som fick svensk premiär 1967.

Därefter sökte han sig till Armenien där han först gör en kortfilm om en armenisk porträttmålare innan han inleder arbetet med sin långfilm om Sayat Nova – den armeniske 1700-talspoeten och filosofen – en film om hans liv och hans konst, men samtidigt, som en ramberättelse, om den armeniska kulturen och dess historia. En film som väcker starka nationella känslor Nu är stilen en helt annan, berättad i tablåer med mellanliggande texter. Men filmen mottas inte väl 1969 utan stoppas av de sovjetiska myndigheterna efter färdigställandet. Två år senare får en rysk regissör i uppdrag att klippa om filmen – och det rejält. Av filmen ”Sayat Nova” blir det en 20 minuter kortare version, ”Granatäpplets färg”. Filmen får dock bara en begränsad spridning på mindre biografer, dock alltid med fullsatta hus. Därefter förbjuds den att visas offentligt, men börjar i gengäld skickas runt till internationella filmfestivaler. Samtidigt som filmen börjar visas internationellt arresteras Sergej Parajadnov i december 1973, anklagad för handel med ikoner och andra konstföremål (noteras kan att fadern var konsthandlare) men också för homosexualitet, vilket är straffbart i Sovjet (noteras kan att Sergej Parajadnov då varit gift två gånger, med sin första hustru 1950 till 1951 då hon dör och med sin andra hustru 1956 till 1962 då de skiljs, med ett barn.) Efter att ha erkänt att han var ”delvis homosexuell” döms han i april 1974 till fem års fängelse. Försvaret i rättegången skötte Sergej Parajadnov själv och han påpekade att den verkliga anledningen till domen stod att finna på annat håll. Han hade nämligen redan på 60-talet engagerat sig för de ukrainska intellektuella som då förföljdes och även undertecknat en appell för deras sak. Han hade även, två år efter färdigställandet av ”Granatäpplets färg”, påbörjat en film om Sofiakatedralens fresker i Kiev. Dessa fresker hade stort kulturhistoriskt värde, men hade efter både systematisk förstörelse och bristande underhåll blivit hårt åtgångna. Att ta upp detta i en film ansågs som sovjetfientlighet, arbetet stoppades, det delvis färdigställda materialet förstördes och Sergej Parajadnovs verksamhet stämplades som ”antisovjetisk propaganda”. Fyra av de fem årens straff avtjänade Sergej Parajadnov i arbetsläger.

Vid Cannes-festivalen 1976 startades en namninsamling för hans sak och 1977 släpptes han, efter påtryckningar från olika organisationer och regissörer som Pasolini, Fellini och från den franske poeten och kommunisten Louis Aragon, som på uppmaningar av Lili Brik (Majakovskijs väninna), personligen träffade Bresjnev.

Efter frigivningen blev Sergej Parajadnov med yrkesförbud förvisad till sin hemstad Tbilisi och försörjde sig med stöd av vänner och genom försäljning av egna tavlor och dockor. Hans filmprojekt refuserades under flera år och först 1985 fick hans nästa film premiär, ”Legenden om Surams fästning”. Både den och hans följande film ”Asjik-Kerib” (1988) producerades i Georgien. ”Legenden om Surams fästning” bygger på en välkänd georgisk folksaga om en ung pojke som muras in i fästningens väggar för hindra fästningen från att störta samman. ”Asjik-Kerib” berättar om en begåvad men fattig vandrande speleman som tvingas vandra genom livet på grund av svårigheter att få vara tillsammans med sin käresta, en rik köpmans dotter. Bägge filmerna är gjorda i samma tablåartade stil med mellantexter som ”Granatäpplets färg”. SP påbörjar den självbiografiska filmen ”Bekännelsen” men avlider i cancer under arbetet 1990. Filmen avslutas av medarbetaren och vännen Michail Vartanov 1991 och får titeln ”Parajanov – den sista våren”.

Var kommer då jag in i den här historien?

Jag såg ”De blodröda hästarna” när den haft premiär på Puck i Stockholm 1967 och minns att jag slogs av kraften och energin i den.

1973 tog jag, tillsammans med Stefan Jarl, initiativ till att starta Folkets Bio. Senare tog jag tillsammans med Lars Säfström, ansvar (ett självpåtaget sådant) för att förse distributionen med utländsk film. En av dessa filmer var den ryska filmen ”Lyckan” av Alexander Medvedkin från 1934, som jag importerade via en fransk kontakt och som fick premiär på Folkets Bio 1977. Jag tog kontakt med Sovexportfilm (som svarade för att förse världen med sovjetisk film och som hade en representant i Stockholm). Det resulterade bland annat i en import för Folkets Bios räkning, ”Den vita ångbåten”, som fick premiär på Folkets Bio 1977. Några år senare satt representanten och jag och pratade om tänkbara filmer, inte bara nya utan även äldre filmer. ”Jag har en film”, sade han, ”som du kanske skulle kunna vara intresserad av. Den är inte så känd och heter ”Granatäpplets färg” och är gjord av Sergej Paradjanov”. Jag visste vem det var, hade läst lite om filmen och nappade direkt. Filmen fick premiär på Folkets Bio i augusti 1984. Senare skulle jag förstå att detta var det första uttrycket för Gorbatjovs proklamerade ”glasnost” (öppenhet).

Samma år hade Andrej Tarkovskijs film ”Nostalghia” visats i Cannes och till min stora förvåning var varken SF eller Sandrews, som tidigare distribuerat Tarkovskijs filmer, intresserade så jag slog till och importerade filmen som såldes av italienska RAI. Filmen fick av olika skäl Sverigepremiär i Malmö på Folkets Bio och några månader senare i Stockholm, då på Teater Fågel Blå, som jag inlett ett samarbete med.

På ena sidan av min lilla Renault 4:a i skåpmodell hade jag skrivit Granatäpplets färg / Sergej Paradjanov och på den andra Nostalghia / Andrej Tarkovskij. Den lilla bilen fick rulla så ett bra tag framöver, inte bara i Stockholm. Det kändes bra!

Och genom kontakten med Sovexportfilm kom jag senare att även distribuera ”Legenden om Surams fästning” och ”Asjik-Kerib”.

I samband med att jag visade ”Nostalghia” på Fågel Blå arrangerade jag ett panelsamtal på bion med Andrej Tarkovskij, som då var färd med att göra sin nya film ”Offret” i Sverige. Han var vid tillfället lite krasslig, men ställde ändå upp. Som ersättning för sin medverkan ville han att jag skulle låta arvodet gå till ryska kyrkan i Stockholm. Två år senare dog han i cancer i Paris.

I samband med att jag visade ”Legenden om Surams fästning” på Fågel Blå hösten 1986 tog jag kontakt med Sergej Paradjanov och bjöd in honom till Stockholm. Han lät hälsa att han tackade för inbjudan men att han tyvärr inte kunde komma. Arbete och sjukdom förhindrade honom. Han dog i cancer i Armenien 1990.

Två stora i sovjetisk film var därmed borta.

Så roligt att Cinemateket i Stockholm nu visar en retrospektiv med Paradjanovs filmer och att man i Södertälje konsthall visar en utställning med Paradjanovs olika konstnärliga verk. Den hade jag velat se allt sedan jag läst om museet i Jerevan i samband med distributionen av ”Granatäpplets färg” och drömt om själv kunna arrangera en sådan. Jag är glad att den nu kommit till stånd, till glädje för många andra. Själv fick jag i sista stund avstå då min kära fästmö drabbades av magsjuka.

Så kan det gå…

Text av: Ulf Berggren

Ulf Berggren, filmkännare som distribuerade Parajadnovs filmer på 70- och 80-talet i Sverige. Han skulle ha medverkat i samtalet den 21 februari 2026, som ett avslutande samtal och summering av utställningen. Han fick förhinder i sista stund, men skickade detta manus för oss att läsa. Med upphovspersonens tillåtelse publicerar vi manuset här.