1966 blev Parajanov inbjuden till Armenien där han påbörjade sitt arbete med “Sayat-Nova”. Med stor möda var filmen färdigställd och hade premiär 1969 med titeln “The Colour of Pomegranates” (Färgen av ett granatäpple). Filmen ses som ett av hans främsta verk och efter den kom han att arbeta med film i femton år på olika sätt.

1969 påbörjade han manuset för filmen “The Confession” som han så sent som 1990 arbetade med att färdigställa, men tyvärr aldrig hann bli färdig med. Det var dock stor skillnad mellan poetiska biofilmer, en genre som Parajanov på ett mycket kreativt sätt skapade inom- och den officiella konsten från Sovjetunionen. Parajanov blev arresterad två gånger, baserad på falska anklagelser, i Ukaraina (1974-1978) och Tbilisi (1982).

Under denna tid visades ytterligare prov på hans mästerliga talang och konstnärskap. Han sa: “Jag fick inte göra film, så jag började göra collage. Collage är komprimerad film.” Sergei Parajanov Museet har en samling på mer än tusen verk: collage, teckningar, assemblage, dockor. Mot slutet av hans liv skapade han ytterligare två filmer i den Georgiska film studion : “The Legend of Suram Fortress”  och “Ashik-Kerib”.

Sergei Parajanov gick bort 1990 i Jerevan, där hans museum öppnade 1991.

Sergej Parajanov Museum

Sergei Parajanov regisserade flera mästerverk inom film, vilket gav honom erkännande över hela världen.”Shadows of Forgotten Ancestors” (1964), ”The Colour of Pomegranates”, ”Sayat-Nova” (1969), ”The Legend of Suram Fortress” (1985) och ”Ashik-Kerib” (1988). Parajanovs bidrag till filmkonsten är främst hans originella poetiska filmspråk som har inspirerat många inom den mer samtida konsten. Hans estetik innefattar också konst i disparata material såsom plast, textil, metall och funna objekt- utifrån traditionella uttryck från Armenien samt österländska och östeuropeiska influenser.

Sergei Parajanov Museet grundades med statligt stöd 1988, efter den första utställningen med hans konstverk som visades på det statliga museet för Armeisk folkkonst. Då föreslogs två byggnader, en till museum och en för privatbostad till Parajanov i den centrala historiska stadsdelen “Dzoragiugh”. Invigningen blev dock senarelagd på grund av jordbävningen 1988, men öppnade för publik 1991.

Idén om ett museum såväl som dialogen med de styrande i Armenien, sköttes av Parajanovs nära vänner och museets förste direktör, Zaven Sargsyan. Parajanov själv var engagerad i utställningsformgivningen för det kommande museet. Museet har också Parajanovs personliga tillhörigheter och gåvor från vänner och kollegor till konstnären. En omfattande korrespondens mellan regissören och kollegor såsom: L. Brik, A. Tarkovsky, J. Nikulin, V. Katanyan och andra kreatörer och konstnärer finns bevarade i museets samlingar.

Två minnesrum är också återskapade: Parajanov’s konstverk- assemblages, en dimensionella och flerdimensionella collage, teckningar, dockor, filmskisser och direkta konstnärliga tolkningar av livet och händelserna omkring i olika material – hans estetiska kommentarer till världen. Teckningar och collage som skapades under tiden i fångenskap visas i ett separat rum. Konstnärens verk har inga direkta analogier i världskonsten och utmärker sig med sin fantasi, kvickhet och konstnärlighet. Användningen av olika material och föremål ger det en speciell charm och briljans.

Det sovjetiska systemet förbjöd Parajanov från att utöva filmkonsten i nästan 15 år, varav fem (1973-1977 och 1982) tillbringades i fängelser och i ”läger under sträng regim”.

Under sina 33 år har museet organiserat 69 utställningar i mer än 35 länder och städer, däribland Cannes, Aten, Tokyo, Moskva, Kiev, Boston, Rom, London, Teheran, Peking, Paris, Sofia, Brasilien, Kanada, Vilnius och andra städer, och nu i Södertälje!