Men det finns konstnärskap som står ut, som utmärker sig. Som lyser som vid sidan av. Lisa Jeannin tillhör dem.

Jag ska försöka beskriva vad som är så unikt med Lisa Jeannins konst.

Det är sent nittiotal. På söder i Stockholm är konstscenen rik. Små konstnärsdrivna initiativ finns lite överallt, den betydelsefulla konstinstitutionen Index ligger ett stenkast från Götgatsbacken. Jag går förbi Index en kväll med min första riktiga pojkvän. Han kan massor om konst och musik. Jag har nästan ingen kunskap alls om samtidskonst men jag lär mig snabbt. Musik kan jag mer om. Vi stannar utanför Halkans gitarrer, sedan ställer vi oss utanför Index skyltfönster. Där innanför halkar en sköldpadda omkring på en pedal steel. Det ser fantastiskt ut. Stämningen är mättad, alla är helt inne i upplevelsen. Jag ser allting utifrån men jag är lika mycket där inne trots att jag står ute på gatan i mörket. En av killarna från Halkans gitarrer står där utanför Index med oss. ”Han är ju riktigt bra!” Utbrister han om sköldpaddan och vi skrattar. Jag har sett min första Lisa Jeannin performance. Jag kommer aldrig glömma den.

Nästan tio år senare är jag chef för Botkyrka konsthall. Jag försöker vaska fram de frågor inom konsten som är växande tendenser, som ännu inte fångats upp av de stora institutionerna som Moderna museet och Magasin 3. Jag försöker få till en konsthall där det liv som pågår runt om i Botkyrka på olika sätt får skarpare konturer eller guldkant genom det som visas i konsthallen. Jag vill att det ska kännas oroande eller elektriskt. Ibland svårt och kanske ska konsten som visas där berätta att livet och världen inte är enkelt att ruta in och avgränsa. I utställningarna händer – något annat. En curator som heter Po Hagström arbetar med mig kring en utställning som på olika vis tar upp klimatfrågorna som i samband med nya oroande klimatrapporter börjat bli angelägna för konstnärer. Det är 2012 och utställningen ska heta Den blå planeten. ”Jag vill bjuda in Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans” säger Po. Jag blir upprymd. Lisa Jeannin! Jag har inte ens funderat på hur jag skulle närma mig henne. Jag är glad att Po kan få till ett samarbete med henne. Det blir så småningom ett specialbyggt torn i konsthallen. Något som ser ut som en utkikspost men kallas för ett insiktstorn. Det går att gå upp för en vindlande trappa. Det finns en film där i tornets botten att titta ner i. Det svindlar att ta del av konstverket. Det liknar inget annat vi gjort. Jag har nyss blivit mamma. När Lisa och Rolf genomför en performance är de och en medspelare helt klädda i svart. De är som levande skuggor i konsthallen. De steker ägg på en vedspis på konsthallsgolvet. Min flicka och jag är lika uppjagade över hur översinnligt performanceverket är. Får man steka ägg i en konsthall? Vad betyder det? Efteråt är det som om vi befunnit oss i trans med skådespelarna i deras upptåg. Lek och allvar är samma sak. Jorden är både en saga och alldeles på riktigt och allas och envars ansvar.

Det går ytterligare några år och konsthallen i Botkyrka börjar bli framgångsrik. Många fler vill plötsligt definiera konsthallen. Vad den ska vara, vad som ska visas. Det blir politik av det vi gör. Konsten blir ett skyltfönster för olika inriktningar. Jag får strida för konstens egenvärde. Säga att det går bra att dra slutsatser av det vi gör, men inte bestämma vad konsten ska vara bra för på förhand. Mitt äktenskap är nu på väg att ta slut. Jag planerar en utställning som på sätt och vis är djupt personlig. Den tittar på vetenskapliga modeller i relation till samtidskonsten. Carolyn Christov-Bakargiev har gjort sin Documenta 13 där konst och vetenskap visas och kan förstås sida vid sida. I utställningen Mörk materiaanvänder jag mig av de första vetenskapliga modellerna över mörk materia från astronomin, en värld som jag växt upp i genom min pappa som är astronom. Jag speglar modellen för mörk materia inom astronomin mot konstbegreppet och materialitet inom konsten. Skulptur blir särskilt intressant att titta närmare på. Jag frågar Lisa Jeannin om hon kan tänka sig att vara med. I utställningen bokstavligen ryker det om Lisas och Rolfs installation. Det är konstverk som förhåller sig till alkemiska principer och liv och död är kraftfulla allegorier, en dödskalle i brons ligger på en stekpanna. Den ska bli ett värdefullt verk till Botkyrka konsthalls konstsamling. I ett annat verk, som precis som stekpannan med dödskallen i brons hänger från väggen, puffar rökt ut med jämna mellanrum. Det är en liten vedspis, också den är ett slags förklarat mysterium med rötter i alkemin.

Under en period av den här utställningsproduktionen lever jag skyddat. Lisa bjuder in till en performance i utställningen som också är en seans. När jag tar del av en av riterna där ljud används avlöser sig tre snabba bilder i mitt inre. Bland dem finns röda rosor vid ett par fötter och en mycket stor ek. En sommar senare ska jag gifta om mig vid den eken.

År 2018 bor jag på Öland och jag är sedan några år chef för Kalmar konstmuseum, museets första kvinnliga chef och en av de få medarbetarna som inte kommer från Småland. Besökarna har börjat strömma till och det finns en nyfikenhet på de nya utställningarna. Museet har ett stort fokus på regionens kulturarv, särskilt glaset. Jag kommer att tänka på Lisa Jeannin och hennes förmåga att få material att få betydelse. Glas är ibland ett bekymmersamt material, det är så oerhört vackert. Symboliken fastnar i den glittriga ytan, all svärta blir enkel och banal. Lisa och Rolf tar sig an uppdraget med enorm kraft. De skapar många nya verk. Astronomiska linser och daggsamlare i glas. En skulptur blir kvar i Kalmar konstmuseums samling. Den lilla Åsneflickan. Hon är en alkemisk saga, men också det sista verk som hamnar i Kalmar konstmuseums samling under min tid där som chef. Utställningen Så som ovan så och nedan som Lisa Jeannin hjälpt till att döpa blir min sista utställning för Kalmar konstmuseum medan jag bor på Öland. Vi får en helsidesrecension i Dagens Nyheter. Det är #metoo tider och maktförskjutningar men recensenten fastnar ändå i konstbegreppet. Är Lisas alkemi konst? I den stora museisalen står Lisas skulpturer och textila bonader och en hel sommar njuter besökarna av konsten.

Det blir coronapandemi och jag och Lisa träffas i Södertälje konsthall, året är 2020 och jag är sedan något år ny chef för konsthallen. Jag kämpar med lokalerna som är gamla och slitna och det läcker återkommande från konsthallens tak. Vi kommer behöva nya lokaler snart. Lisa är på väg att flytta till Gnesta, bara två stationer med pendeltåg från konsthallen i Södertälje. Bland Lisas nya planerade verk finns en liten trädgårdsmästare, också han i brons. Han liknar huvudfotingen som barn ritar. Han är som en symbol för allt som är fritt och kraftfullt. Jag ser honom som en väktare. Ska Trädgårdsmästaren få stå i den nya konsthallen en dag? Det vet jag ännu inte. Det har nyss blivit 2022 och Lisa Jeannins soloutställning Månljusfångaren ska snart öppna.