Sergej Parajanov. A right to dream. Generös inblick i Parajanovs brokiga värld

Filmregissören och konstnären Sergej Parajanov skapade på tvärs mot den statssanktionerade socialrealismen i Sovjet. Martin Grennberger ser en förtjänstfull presentation av hans mångsidiga konstnärskap i Södertälje.

I Sverige är Sergej Parajanov (1924–1990) främst känd som filmaren till klassiker som ”De blodröda hästarna” (1965), ”Granat­äpplets färg” (1969) och ”Legenden om Surams fästning” (1985), filmer som med både lågmält extatiska tablåer och fin­kalibrerade bildmiljöer gäckat mitt minnet och skapat åtskilliga efterbilder sedan mitt första möte med dem. Nu visar Södertälje konsthall, i tillfälliga lokaler i Torekällbergets friluftsmuseum, ett urval av hans collage, assemblage, måleri och censurerade filmklipp. Född av armeniska föräldrar i georgiska Tbilisi, i perioder verksam i Ukraina, utbildad vid filmskolan i Moskva, död i Jerevan, och med en minst sagt ansträngd relation till socialrealismen och de statssanktionerade propagandaberättelserna, bildar Parajanovs verk ett rörligt konglomerat av regionens olika kulturella narrativ. De har sina rötter i myt, folklore, konst- och religionshistoria och en symbolism med ibland surrealistiska undertoner som hämtar näring ur inhemska traditioner.

Parajanov är något av en lumpsamlare, ständigt på jakt efter skräp, kasserat material eller objekt att inkorporera i sina verk. Jag fastnar tidigt i utställningen för collaget ”Jag sålde mitt sommarhus” (1985) där vykortsutklipp, glitterslingor, knappar och en urtavla sätter an tonen med ett intrikat myller av mikroberättelser. I en skiss bestående av kartong, papper och fotografi med hänvisning till H C Andersens sagor upprättas en både vågformad och veckad rörelse och ett intensifierat spel mellan förgrund och bakgrund. Genom att i denna del av utställningen varva skisser och utkast, collage och assemblage och fotografiskt arkivmaterial tecknas en bild av Parajanovs heterogena verksamheter och livshistoria på ett förtjänstfullt sätt, detta genom att hålla det polyfona och inherent konfliktfyllda kvardröjande. Detta blir tydligt i teckningen ”Frimärken från fängelset” (1974-77), producerad under åren han satt inspärrad, anklagad för bland annat ”homosexuella relationer” och”stöd för ukrainsk nationalism”.

Flera assemblage leker med anakronismens troper genom att sammanblanda folklore, konsthistoria och populärkulturella tecken, och i papperscollaget ”America in Lenins eyes” (1988), gjort samma år som han först kunde lämna Sovjetunionen, ser vi bilder av en inverterad Frihetsgudinna, skyskrapor och internationella cigaretter, i vad som måste uppfattats som en kontroversiell gest. Här finns också en ikonografi som anspelar på renässansens uttrycksregister, med när han återvänder till Leonardo da Vincis Mona Lisa i två verk är det genom fragmentering, skiktning och denaturalisering av det klassiska motivet. Han beskrev sina asssemblage och collage som ”komprimerade filmer”, och den tidsliga aspekten tycks här bli framträdande. I sina collage använder han återkommande både mjuka och hårda material – pärlor, textiler, fjädrar, snäckor, glas, bestick, etcetera. Ibland får jag känslan av att de kollisioner, riktningsförändringar och fraktioner som aktiveras inne i collagen frammanar låg­intensiva implosioner av materiellt poetiskt överflöd.

I ett inre rum ligger fokus på filmerna, och material som censurerats. Här visas den korta ”Kiev Fresker” (1966), där konturerna till hans omisskännliga senare stil redan kan skönjas: tendenserna mot filmen som tableaux vivants, där betoningen mer ligger på rörelsen inne i bilderna än i rytmiseringen via montaget eller genom bildernas dramatiska juxtaposeringar. Det anmärkningsvärda sker inte primärt via expressiv klippning, utan kan uppenbara sig i en vindpust i en drapering, i skiften i regn- och naturförhållanden, i kropparnas hieratiska poser och gester. Hos Parajanov är kameran huvudsakligen statisk. Bilderna har en betonad frontalitet och tagningarna har ofta en påtaglig varaktighet i tiden. ”Granatäpplets färg” presenteras generöst, med filmfragment, outtakes och kameratester utspridda på olika skärmar med variabla storlekar, flankerade av den svenska och franska affischen från filmen.

I dess uppbrutna, utspridda form blir känslan av levande tablåer högst påtaglig, och bilderna visar upp både en lätt skälvande och märkvärdigt lugnande kvalitet. Utdrag från ”De blodröda hästarna” har inte fått samma lyckade presentation, och jag kan, slår det mig, sakna hans magnifika dockor. Men utställningen ger, det ska sägas, en välavvägd och generös inblick i det intensiva och brokiga landskap som var Parajanovs.

Text från svd.se