Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Projekt

2021

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

Projekt

2021

Konst i det öppna
— sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar 
Av Konstfack ▪️Södertälje konsthall,

11/01 – 12/03, 2021

Södertälje konsthall presenterar unika undersökande konstprojekt genom ett samarbete med Konstfack och kursen Konst i det öppna – sociala dimensioner, ekologier och förhandlingar där åtta yrkesverksamma konstnärer, formgivare, scenografer och arkitekter arbetat med Södertäljes hamnområde i olika förslag på hur konstnärliga förhållningssätt och metoder kan bidra till stadens utformning.

Förslag till offentlig konst i Södertälje av:
Tove Dreiman, Å Lipka Falk, Andreas Jonasson, Joanna Lombard, Jennie Stolpe, Erik Ternstedt, Malin Tivenius och Yemisi Wilson.

 


Tove Dreiman. Våndor vid vatten

Ett skissförslag på skulpturala fontäner som tolkar Södertälje kanals historia och framtid genom två figurer: Ojja – den som plågas av det som varit, och Nojja – den som våndas inför det som komma skall…

Med avstamp i Södertälje kanals historia och framtid presenteras här ett skissförslag för ett offentligt verk med syfte att ge kropp åt skeenden och känslor som kantar berättelsen om vattnet. Detta genom två skulpturala fontäner föreställande de fiktiva figurerna Ojja – en spade som plågas av kanalens historia, och Nojja – en båt som våndas inför dess framtid.

SÖDERTÄLJE KANAL var ursprungligen en naturlig vattenled, ett ”tälje” genom landskapet. Täljet var den snabbaste farleden mellan Mälaren och Östersjön, men med tiden gjorde landhöjningen att den blev allt grundare och smalare. Båtar fick rullas fram eller lastas om, jobb skapades och staden Södertälje växte fram. Runt 1000-talet var kanalen slutligen alltför grund för de stora båtarna. Sedan dess har framkomligheten genom Södertälje varit en utdragen och bitter fråga. Flera århundraden och många försök senare blev kanalen tillslut verklighet 1819, efter 13 år av grävande för hand. Södertälje återfick sin pulsåder, trafiken och industrin som vuxit fram har varit mycket viktiga inkomstkällor för staden. Samtidigt har denna aktivitet orsakat stora föroreningar. Övergödning och höga halter av giftiga ämnen har uppmätts. Vid muddring (grävarbeten på sjöbotten) lösgör sig dessa ämnen från botten och får ökad cirkulation i vattnet.

I dagsläget pågår nya projekt med ytterligare muddring och breddning av kanalen för att möjliggöra framfart för ännu större båtar. Kritiker menar att det redan fördröjda projektet är tekniskt ogenomförbart, att förbättringen blir marginell, kostnaderna enorma och riskerna för miljön större: Skulle en olycka ske där farliga ämnen läcker ut i vattnet innebär det en katastrof för de drygt två miljoner människor som idag får sitt dricksvatten från Mälaren. Samtidigt närmar sig ett annat problem, ödesdigert och världsomfattande: Havet stiger allt snabbare på grund av det varmare klimatet. Även om allt utsläpp av växthusgaser skulle upphöra idag kommer havet fortsätta stiga i flera hundra år. SMHI beräknar att vattennivån i Sverige är ca 1 meter högre inom 80 år. I USA:s nationella klimatanalys presenteras en värre scenario där havet stiger 2,5 meter inom 80 år och nästan 10 meter inom 180 år. För Södertälje skulle en kraftig höjning bland annat innebära att Mälaren förvandlas till en havsvik, och kanalen – ett minne blott. I detta skissförslag får de fiktiva figurerna Ojja och Nojja tolka berättelsen om Södertälje kanal.

Ojja, den utnötta spaden, halvligger i en trappa ner till vattnet. Utmattad, ångande och svettandes (med en svag fontän från hjässan) av det slitsamma arbetet att gräva upp kanalen för hand. Material: Metall, förslagsvis brons som ärgar med tiden.

Vattnet leds upp från Maren, genom skaftet upp till hjässan där ånga och droppar sipprar ut.

Nojja, den panikslagna båten, befinner sig flera meter upp i luften, dit haven en dag kanske når. Våldsamma, oregelbundna kaskader av vatten kastas från en fontän upp mot båten och får den att kränga i olika riktningar. Material: Glasfiber. Saftblandare som ögon. Båten bärs upp av en rostfri arm som står på sjöbotten. Fästet mellan båt och arm är ledat så att skulpturer blir rörlig.

Skulpturernas tänka placering är inre Maren. Platsen ligger i nära anslutning till Storgatan och Södertälje station. Ett promenadstråk löper runt vattnet och en gångbro spärrar av vattnet för båttrafik.

Bägge fontäner är igång dygnet, året runt. Vid riktigt låga grader under vinterhalvåret bildas förhoppningsvis isformationer på och runt skulpturerna.

Tove Dreiman (f.1987) är konstnär och scenograf verksam i Stockholm. Med bildkonst som kärna arbetar hon i varierande material och format, som måleri, textil, skulptur, installation och scenografi. Tematiskt återkommer frågor om förgänglighet; som individ, som grupp och som art. Upplevelsen av friktion och motsättningar mellan den egna kroppen, ”samhällskroppen” och den himlakropp vi lever på ger upphov till existentiellt obehag och känslor av maktlöshet, stress, begär och besvikelse. Detta kanaliserar Dreiman genom lättsamt naiva uttryck som ofta landar i en sårig tragikomik.

Hemsida: tovedreiman.se
Instagram: @tovedreiman


Å Lipka Falk. Söder om täljet. Vem äger ? Du.

VAD Ett ljudverk i sju akter – sju platser sju workshops. Fragment ur ett insamlat arkiv – röster av och med södertäljebor i olika åldrar med olika bakgrunder – läcker ut i staden. Små gömda ljud enheter att upptäckas, du måste komma nära för att lyssna. Fragment av berättelser nynnande sjungande viskande blandas i ett slumpgenererat system. Inympas planteras i staden.

Vem är Södertälje? Allas röster!

Ett parallellt textverk i olika former och format läcker ut i staden – fragment av berättelser tankar minnen drömmar röster att hittas instuckna uppsatta fladdrar fritt plötsligt i din ficka lappar röster ord gör vi tillsammans i en kort serie workshops.Format är alltifrån små papperslappar och posters till ett ord i neon placerat någonstans i staden?

Vem är Södertälje?Allas röster!

VAR Ljud- och textverk planteras i staden. Platser utkristalliseras efter en inledande period av workshops: research, vandringar, möten med södertäljebor, lokala samarbets- och samtalspartners.

Som inledning av projektet (om möjligt) en akt med ljudupptagningar och samtal i och ikring den spännande och kulturellt skyddade panncentralen Isbrytaren 1 – i hamnen vid kanalen där staden öppnar sig mot hav. Kan en panncentral – som i sig symboliskt berättar om ett system som sprider, fördelar, distribuerar – transformeras till ett hus ett rum för ljud, musik, läsningar, möten – en plats för allas röster?

HUR En serie workshops med en grupp i olika åldrar och med olika bakgrunder berättelser språk – som är intresserade av att utforska stadens röster och ljud. Möten där vi delar berättelser, texter och ord i ljud och i skrift. Byter ord minnen drömmar längtan, allas röster blandas. Vi möts i samtal, promenader, läsning, inspelning, lyssnande – röster blandas. Projektet genomförs planeras och planteras i samarbete med lokala partners – såsom föreningar, organisationer, skola, bibliotek – kulturskola?

ANTIKVARISK FÖRUNDERSÖKNING ISBRYTAREN 1 – PANNCENTRALEN MM

Hela anläggningen med panncentral, förbindelsebyggnad samt den ursprungliga hallbyggnaden bär på stora kulturhistoriska värden ur både byggnads- och teknikhistoriskt, arkitektoniskt och samhällshistoriskt perspektiv. De tre byggnadskropparna utgör tillsammans en mycket välbevarad och särpräglad helhetsmiljö, där alla delar är viktiga både för förståelsen av det industrihistoriska sammanhanget och den arkitektoniska upplevelsen. De olika delarna har fått olika gestaltning för att synliggöra de skilda funktionerna. Ralph Erskine var en av Sveriges mest framstående och mångsidiga arkitekter under senare delen av 1900-talet, som med sitt karaktäristiska organiska formspråk har gjort stora avtryck inom arkitekturens olika områden. Erskine hade även stor betydelse som industriarkitekt och hans byggnader och anläggningar är en viktig del av Sveriges industriella kulturarv.

 


Andreas Jonasson. Södertälje bastuflotta

En gång var Södertälje en populär badort. Efter industriepoken som följde finns bara fragment av detta kvar idag. Kanske är det dags att väcka liv i badkulturen igen? Det skulle kunna ske i form av flytande bastupaviljonger på utvalda platser i staden. Nära farleden stationära, på andra platser med möjlighet till förflyttning ut på vattnet. En enskild bastu, eller ett antal, skulle kunna förvaltas av en förening.

Bastupaviljongerna skulle tillåtas bli uttrycksfulla och identitetsskapande i staden och i vattenrummet. Samtida tolkningar av badepokens snickarglädje. En kombination av digitalt stödd produktion och självbygge, innovativa material och återvunnet, ett specialutvecklat tekniskt och estetiskt koncept för en återuppväckt badkultur.

I en framtid kanske det blir intressant att ha en egen bastuflotte, själv eller med andra, ungefär som en kolonistuga. Näsets udde kanske kan bli en bas för en sådan rörelse?

Andreas Jonasson, arkitekt.


Joanna Lombard. O X Y G E N

Mitt skissförslag tar sin utgångspunkt i den förändringsprocess som börjar när syre möter metall. Oxidering. (från oxygène – syre) En syreprocess har satts igång i metallen. Det var på Skroten i Södertälje hamn jag började fundera och associera runt metaller. En rad frågor uppkom; var kommer metallerna ifrån? Vilka människohänder möter metallerna under sina framställningsbanor? Vilka metaller fraktas genom Södertäljehamn? Finns det möjlighet till spårbarhet, eller är det något som framställarna inte vill synliggöra? Vilka metaller har vi i kroppen? Vilka metaller har jag i min kropp? Jag har också ett fotografiskt bildunderlag, en slags mikroperspektiv på en oxideringsprocess. Dessa vill jag utveckla och undersöka på vilket sätt jag kan använda dem i en konstnärlig gestaltning.


Jennie Stolpe. Transformation, Transportation, Of Thought

De platta symbolerna utmanas till skulpturala former när de hängs från taket. De snurrar, guppar eller rör sig i vinddraget och förändras genom sin egna rörelse och i förflyttningen av betraktarens blick. Det vågformade skiljetecknet blir en symbol för sårbarhet, en påminnelse om det osäkra och livets ständiga förändring. Punkten som står för det definitiva och bestämda avslutet, blir även den genom rörelsen osäker och sårbar.

Skulpturerna tas fram i olika storlekar och placeras i Lunagallerians atrium och i Tingshusets trapphus. De är skapade i tunn plåt och får genom vantablack den svärta som gör att symbolerna upplevs som tomrum eller som hål i luften.

 


Erik Ternstedt. Gläntan – Fundamental

Södertälje – Igelstabron
Den tydligaste funktionen för rum under broar är uppställningsplatser åt vägunderhåll, byggentreprenörer eller som andra tydliga fall i Södertälje, under Igelstabron – parkering och uppställningsyta för avlastning av gods i hamnen. Efter en enklare utforskning, vandring längs med Igelstabron undersökte jag de olika platser och rum som faktiskt skapas under och kring brons fundament och spann. Vid den östra delen av Igelstabron når bron en hög punkt av landmassa som sedan sluttar ganska snabbt ned för att möta Södertälje hamninloppet. Det medför höga brofundament i terräng och därmed inte ett så tydligt rumskapande. Detta är också en ganska otillgänglig plats med närmsta granne – Hall.

Över vattnet finner man brons högsta punkt, att komma nära och under platsen går enbart med hjälp av båt. Brofundamenten på östra sidan är avskärmade av en väg och ligger i svår terräng medan västra sidan är ockuperad av Södertälje Sydhamn. Resten av brons västra del är belägen över landmassor. Efter ockuperad mark av Södertälje sydhamn skär bron genom en stilla tallskog. Här börjar också bron dela på sig i tre delar. Detta skapar ett djupare rum, men då bron också är lägre upplevs platsen mer intim. Rör man sig in i skogen gömmer sig brons fundament i tallarnas barkstammar och trädkronorna trollar nästintill bort vägbanan så när ett tåg swishar förbi kan man lura sig själv att det svävar i luften.

Igelstabron delar nu upp sig på tre broar med fyra olika spår. Två smala brodelar på sidan med en bredare mittdel. Uppdelning sker på grund av möjliggörandet för två tågperronger som skapar på- och avstigning på Södertälje Syd för nationella tåg till och från Malmö, Göteborg och Stockholm. De sidoliggande brodelarna medför att förbipasserande tåg kan passera och skapar därför ett djupare rum under bron. Vid tallskogsdungens slut, och under perrongen för Södertälje syd skär en av Sveriges mest trafikerade vägar – E4an av och skjuter under bron. Vägen ligger som i botten av två små åsar och bron blir därför väldigt hög vid denna punkt. Fundamenten är ståtliga men eftersom det är en så trafikerad plats upplevs den som ogästvänlig för någon som vill stanna här. Under Södertälje syd ligger också på nytt en uppställningsplats för Södertälje Sydhamn med bilparkering och en stor parkering för bil och tågpendlare. Efter Södertälje Syd möter Igelstabron en liten bergtäkt för att sedan, den sista biten fortsätta i tre delar och sträcka sig över Nyköpingsvägen men också en liten glänta med grästäckt mark omringad av liten blandad skog. Denna plats valde jag för att uppföra ett offentligt konstverk på.

FÖRSLAG PÅ OFFENTLIG KONST

Platsen storlek är knappt ett hektar i yta och består utav brons 18 fundament som reser sig ca 14m upp i luften. Lägg därtill de tre vägbanorna ovan för tåg som skapar inramningen av rummet. Från norr kan man angöra gläntan via en bilväg som annars avgränsas av Nyköpingsvägen österut, ett järnvägsspår söderut och i väster är det en sluttning som leder upp till Igelstabrons sista del. Med inspiration från tallskogens vy där man förvillades genom trädens stammar gentemot brons fundament som förvillar och gömmer bron var jag intresserad av att undersöka om det går på något sätt skapa en sinnerlig effekt mellan brons fundament och vägbanans konstruktion. Att hitta en lätthet i dess tunga fundament som även påverkar den upplevda platsen. Genom att montera spegelglas 3/4-delar upp på funda-menten, som täcker alla fyra sidor, skapas en effekt av att man frikopplar vägbanan från fundamenten och skapt således en synvilla mellan fundamentens grova, bastanta uttryck och vägbanan upplevs som något lättare och nästintill svävandes. Speglarnas placering gör att den reflektion man ser i glaset är antingen himmel, träd eller brodelar. Detta förvrider ytterligare perception av bron och skapar en konflikt i hur vi upplever platsen. För att på enklaste sätt belysa denna plats och stärka den inramningen rummet besitter kedjebelyses platsen på ett liknande sätt som man använder LED ljus på byggarbetsplatser. Det är ett kostnadseffektiv samt enkelt och effektfullt sätt att förstärka rummet. Tanken med att skapa ett konstverk på denna plats är att synliggöra och möjliggöra för en neutral mötesplats och offentlig miljö för ytterligare konst. Här finns möjlighet, och plats för mer konst likt ett open air museum eller för tillfälliga strukturer. Fundamentens storlek och placering gör det möjligt att använda dem som plats för konst i dess olika slag.


Malin Tivenius. 293 sovande gudinnor

Botten av ett vattendrag visar vattenrörelsens negativa form. Bottnen är också ett rum vars väggar sjunger porlande vatten-sånger om rörelser från förr och orubbligt siar den om framtidens flöde. Sjön trycker på och havet drar. Motströms färdas bilar, olja, pellets, vägsalt och prylar. Vattnet är flyktigt men metallerna lägger sig kanske till ro i gyttjan?

Snart byggs Kryssaren 8 och Isbrytaren 1 med rum för 1400 hushåll. Men vem huserar redan på denna plats, vilka bor i arkitekturen som sjön och havet så envist skapat genom i sin strävan efter att mötas? Kommersiella syften, samhällsnytta, och stora fartyg skymmer sikten ner i vattnet och gör mig nyfiken på det jag når att se.

Jag är nyfiken och vill veta vem som redan bor i detta stora rum och vad deras väggar består av? 293 sovande gudinnor är ett förslag på konstnärlig gestaltning i Igelstastrand. Det är ett undersökande arbete med en process som löper under längre tid. Det är ett arbete med fokus på sjöbottnen i vattendraget Igelstaviken.

Projektet innebär en skulptural gestaltning, workshops och ett arkiv med fysiska och digitala skisser. På båda sidor om Igelstaviken byggs bostäder. Läget vid vattnet gör det till en attraktiv plats att bo på. I relation till de rum och de hem som skapas kring viken så vill jag undersöka de invånare och deras stora rum som redan finns där.

På sikt kommer mälarfarlederna och Södertälje kanal att breddas viket innebär att det skall muddras i Igelstaviken. Att muddra i ett vattendrag innebär att ta bort delar av sjöbotten och dumpa materialet på annan plats. Detta görs för att vattendraget ska bli djupare så att större fartyg ska kunna passera. Inför att farlederna i Mälaren och Södertälje kanal ska breddas så har bottensedimentet och bottenfaunan i områdena undersökts. Levnadsmiljön för djuren på botten av viken är starkt präglad av hamnverksamheten och i undersökningen räknas individer av olika arter vilka fungerar som bioindikatorer. Den art som förekom i störst antal individer i Igelstaviken var Östersjömusslan (Macoma Baltica), 293 exemplar hittades. Musslans vetenskapliga namn Macoma Baltica kan komma från en sammansättning av Ma, en gudinna i Kappadocien i nuvarande Turkiet och koma, som är grekiska och betyder djup sömn. Det är med Östersjömusslan som inspiration som jag valt titeln ”293 sovande gudinnor”

Bottensubstrat som material till skulptur
workshops, arkiv och kartor

I undersökningen av sedimentet från Igelstaviken går det att läsa om olika nivåer av gifter men också om vilket typ av substrat bottnen består av. Bottensedimentet i Igelstaviken består av gyttja och grus men också glacial och preglacial lera (mycket gammal och ren lera) En del av sjöbottnen som tas bort genom muddring kommer att innehålla den gamla och rena leran. Jag vill arbeta med lermaterialet från bottnen och skulptera med det. Jag prövar materialet parallellt med muddrings-arbetet när det startar. Att arbeta med leran kan vara att skapa minde skulpturer som kan brännas, eller att bränna små bitar av leran för att mura upp något större med. Det kan också vara att hitta en möjlighet att cementera den med andra material så att den håller för stor skala och utomhusklimat. Mitt arbeta strävar mot att skapa olika skulpturala objekt med insida och utsida som kan bli verk i en utomhusmiljö.

Jag arbetar med viken ur ett levnadsmiljö- perspektiv och det är ett mål att skapa möjligheter för intresserade att se platsen ur fler perspektiv. En önskan är därför att hålla workshop tillsammans med konst- och biologi intresserade pedagoger för barn i grundskolan. Vi arbetar tillsammans med leran och pratar om den som material, om sjöbottnen den kommer i från, om form, rum och vilka som lever där. Vad innebär det att se en plats som sitt hem? Jag vill arbeta med barn på Igelsta grundskola, som ligger i området Igelstavik, nära vattnet där byggandet av 500 bostäder också pågår. Stråket vid vattnet i området är också tänkt placering för skulpturerna. Beroende på hur workshopen utvecklas så kan också det gemensamma arbetet ställas ut eller installeras permanent på skolan eller riktning för gestaltningen utomhus. Jag skulle vilja att vara med vid arbetet med muddringen. Jag kan då göra fysiska och digitala skisser samt samla material. Användningen av materialet beror på hur det ser ut, det kan fungera som förarbete för gestaltningen, men det kan också vara användbart till workshopen och som ett arkiv för andra att ta del av.

En viktig del av projektet blir att hitta kontaktpersoner inom skolan och för muddringsarbetet samt miljövården. Jag kommer behöva engagera personer med olika kunskaper och som har intresse av att delta. Deras medverkan kommer påverka riktningen för projektet.


Yemisa Wilson. Isopodas
Gråsuggor i grå granit till Stora torget i Södertälje. 

Att göra de små nödvändiga, men ofta osynliga, stora – Etiskt värde
Gråsuggorna på land är jordförädlare, de är viktiga för träden. På havets botten är de en viktig länk i näringskedjan.

Att genom en grupp skulpturer skapa ett rum att vilja hänga i – Socialt värde Skulpturernas mjukt rundade och polerade former inbjuder till att röra vid dem. Deras dimensioner är sköna att luta sig emot samt sätta sig på.

Att försköna och berika en offentlig plats – Estetiskt värde 
Gråsuggornas anatomi för tankarna till den heliga geometrin som finns i naturen.

Att synliggöra olika känslor genom kroppsställningar – Emotionellt värde
Den ihoprullade – Försvar
Den halvt öppnade – Våga
Den på rygg – Hjälp! Oops!
Den gåendes – Små steg framåt

Var:
På stora torget i Södertälje ligger Tingshuset. Sedan några år talas det om att det ska flytta och det finns röster som vill göra Tingshuset till Kulturhus. Torget ska även få ett rejält upplyft, mer uteserveringar, plats för barn att leka. Torget ska bli en plats där människor vill vara.

Vad gör verket?
Skulpturerna blir tre element på torget, de har en tyngd, de har enkla fulla former i ett material som även kullerstenarna är gjorda av, granit. De  skapar en tyngdpunkt på torget där det i nuläget finns en skulptur framför den vänstra delen av tingshuset. Jag har sett människor sitta på kanten till Lars Widenfalks offentliga verk Skulpturlandskap. Den här skulpturgruppen kan bli en plats för häng. Det går att både sitta och luta sig mot dem om man vill. De skapar alltså både en ny mötesplats samt berikar torget både estetiskt och kulturellt.

Bärande ideer:
Skulpturerna skildrar insekter som funnits sedan tidernas begynnelse.

De skildrar tre steg:
Stängd och stilla i försvar.
Lite öppen,  vågar, prövar sig fram.
Helt öppen, gåendes på väg.

Skulpturala former som skildrar universella känslor genom de positioner eller rörelser som skulpturerna har. De små blir stora och synliga. De flesta har sett gråsuggor på land. Men inte alla vet att de finns i Södertäljes hamn, på havets botten. Sötvattensgråsuggan och istidsreliken, Ishavsgråsuggan som gömmer sig i havets botten. Vi människor speglar oss i allt, här vill jag använda denna vår  inlevelseförmåga till att känna igen oss i dessa tre stadier: av att vara stängd; hålla sig skyddad; till att våga öppna sig, och slutligen bege sig iväg på sin väg i livet.

Verkets funktion:
Södertäljes stora torg ramas in  av Tingshuset, mot norr längs Storgatan, av Rådhuset mittemot längs Köpmangatan, av Jovisgatan till höger där  ett grönområde fortsätter framför St:a Ragnhilds kyrka. Det är på denna sida av torget som jag ser de tre verken. De skapar en ny plats på torget. De är inte i anslutning till det befintliga caféet med dess uteservering framför Rådhuset. De är inte heller i närheten av den framtida platsen för uteserveringar, de står inte heller mitt på torget där de kunde vara i vägen för temporära manifestationer och event.

Relevant bakgrund och egen inspiration:
Gråsuggan ingår släktet kräftdjur, de fanns här på jorden långt innan vi människor och de kommer förmodligen att finnas här när vi är borta. Gråsuggorna är nyttiga jordbehandlare, de äter upp förmultnade växtdelar både på land och i havet. När det organiska materialet passerat gråsuggan kommer det ut som jordförbättringsmedel.

Sedan jag var barn har jag intresserat mig väldigt mycket för alla olika sorters djur. Jag har haft alla man kan ha i en lägenhet i Stockholm, sedan alla man kan ha i en trädgård i ett hus på en kulle i Toscana. Akvariefiskar, höns, katter, hundar, fåglar, kaniner, marsvin, ödlor, grodor, vandrande pinnar, kackerlackor, hamstrar, råttor och vaktlar. Med alla djur har jag velat skapa det habitat de trivs i och studerat när de förökat sig, uppväxten av deras ungar och även deras ibland naturliga ibland våldsamma död. Genom detta intresse har jag kunnat mata min omättliga nyfikenhet, genom att lära känna fler arter, deras behov och deras uppträdande. Inför mitt uppdrag med en gestaltning till Södertälje kom gråsuggorna i hamnens botten upp. Jag började då forska vidare om dessa:

Sötvattensgråsuggan:
På botten av Södertäljes hamn finns Sötvattens gråsuggan. Den finns över stora delar av norra hemisfären, den livnär sig på blad, alger och ruttnande växtdelar och har därigenom en viktig funktion som omsättare av näringsämnen. Sötvattensgråsuggan trivs i både näringsfattigt som rikare vatten, den klarar alltså både övergött, och syrefattigt vatten. Den är tålig mot såväl organiska föroreningar samt försurning. Den blir upp till en centimeter  lång.

Ishavsgråsuggan:
Även Ishavsgråsuggan finns i botten av Södertäljes hamn. Denna gråsugga är särdeles intressant då den dels är mycket större än de andra varianterna den kan bli upp till nio centimeter lång och den äter endast kött. En man drog upp sitt nät utanför Saltsjöbaden och berättar om  stora kvalster de som åt på  de levande strömmingarna som fastnat i nätet, det var  dock inga kvalster utan ishavsgråsuggor. Ishavsgråsuggan även kallad Skorv är en istidrelik. Denna kvarleva från istiden spreds antagligen från Sibiriens kust västerut till Östersjön. Den lever på leriga och sandiga bottnar, från områden ner till några hundra meters djup.

Konceptuella element och frågeställningar:
När jag studerar Isopodas närmare upptäcker jag att deras ryggsköldar är åtta, samma nummer som evigheten, sedan har de ett huvud och en svansdel. När jag tecknar av gråsuggan i olika ställningar förstärks min relation till den, jag ser mig själv i de positioner den är avbildad i. De blir emblem för typiska mänskliga känslomässiga tillstånd. Hur vi kurar ihop oss i fosterställning mentalt eller kroppsligt när vi känner oss, sårade, rädda, ensamma eller hotade. När jag tecknade den som ligger helt på rygg såg jag dess sårbarhet men jag tänkte också på hur snabbt de vänder sig om och hamnar på sina fötter igen, ja jag har ju lyft på många stenar med gråsuggor under dem, jag har sett och betraktat dem i det verkliga livet sedan jag var barn. När jag tecknade den i brygga, som ju inte är en fast position utan än mer flyktig än den på rygg, alltså ögonblicklig, så gav den en annan insikt när jag befäste den i en teckning. Under tiden det tog att teckna den och även efteråt när jag ser på den så tänker jag, känner jag hur det känns i mig, om jag vore den. Om jag vore i den situationen. Och då handlar det inte om att jag vore en insekt, det handlar om utsatthet, det handlar om att tumla omkring utan styrsel i livet, det handlar om att kämpa. Det handlar om att ta sig vidare.