Södertälje Konsthall

Södertälje Konsthall

Utställningar

1989

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Utställningar

1989

Wladyslaw Hasior
— retrospektivt
Av Wladyslaw Hasior,

Bild: H.M. Konung Carl XVI Gustaf och H.M. Drottning Silvia på besök vid invigningen av Wladyslaw Hasiors retrospektivt.

Ur arkivet, visades

18/03 – 30/04, 1989

Redan 1972 hade Hasior sin första utställning i Södertälje konsthall tillsammans med Jerzy Beres´. De båda räknades då, som två av Polens absolut främsta konstnärer. Hasior hade fyra år tidigare haft sin debut i Sverige på Moderna muséet och redan mött stor uppmärksamhet. Innan Södertälje konsthall tog emot utställningen med Hasior och Beres´, hade den visats på Louisiana i Danmark, men då tillsammans med Robert Indiana. I ett manus till förtäljaren, Södertälje, skriven av konsthallens intendent Ingvar Claeson daterat 18 oktober 1972, haglar superlativen ”Det var fascinerande att se den världsberömde polacken under två veckors tid, dag och natt, släntra omkring inne i konsthallen, prövande sina bilder, ändrande, kompletterande, lägga till, dra ifrån, mumla lite resignerat om takhöjden, helt sonika klippa av några av fanorna, sy ihop dem igen, metern kortare.”. Vidare sammanfattar han publika komentarer ”Hasior hade för fyra år sedan en utställning på Moderna Museet, som folk fortfarande talar om som ”fantastisk”, ”fascinerande, mystik”, ”så här bra kan man ju aldrig bli själv”, vilken kolossal känsla karln har för sambandet mellan konstverkets form och budskap”, ”kan vi inte få hit honom till Stockholm igen!”, ”skall dom ha bättre utställningar i Södertälje än här i Stockholm!, osv.”

Wladyslaw Hasior i LT

I samband med utställningen på Södertälje konsthall erbjöd sig Hasior att skapa ett skulpturalt verk vid kanalslänten in mot maren. Det blev inledningen till ett intensivt och mångårigt samarbete med kommunen, konsthallen och konstnären.

Södertälje konsthalls kulturintendent Per Drougge besökte Hasior vid ett flertal tillfällen i hans hemstad Zakopane. Vid ett besök 1987 var konstnären inne i en intensiv kreativ period, skapelsen av det egna enmansmuseet Galeria Hasiora. Nu gavs löftet om en utställning i Södertälje konsthall 1988-89, i samband med en turné. Drougge skriver stolt i ett brev daterat 9 augusti 1988 efter ett besök hos Hasior i Zakopane, att förhandlingarna inför en separat utställning tillslut krönts med framgång. Man får ekonomiskt stöd från svenska institutet och förhandlingarna med Muzeum Tatrzanskie har inletts. Man hoppas på en utställning i mars – april 1989. Vid den här tiden var Hasior sedan länge vida berömd och uppmärksammad för sina metaforiska och mångtydiga assemblage, sina standarer (banér) och hans förhållande till skulpturen och de fyra elementen, särskilt elden. Drougge sammanfattar konstnären i en av korttexterna i utställnings katalogen. ”Hasior är sina egna utställningars geniale iscensättare. Men han är också officianten i dessa; präst och schaman, poet och pyromantiker. Stillsam, tystlåten, hemlighetsfull går han runt med sina elddon, tänder magiska eldar, kulörta lyktor, eldar upp och bränner ner, men tänder också stilla altar och gravlågor.”.

Södertälje konsthall hade en lång tradition av samarbeten med konstnärer från det forna östblocket. Drougge skriver vidare ”Den öppning, som i dessa dagar tycks ske från öst, avspeglar sig faktiskt i Hasior-utställningens vandring från Zakopane över Moskva och Tallinn till Södertälje. För några år sedan hade Hasior – denne bildkonstens Prometeus och pyromaniker knappast kunnat visas i Moskva, allra minst i Tallin – först den inledda epoken av perestrojka och glasnost har kunnat möjliggöra detta.”. Utställningen gick sedan vidare till Helsningfors.

Under 14 dagar arbetade Hasior med installationen av sin utställning i konsthallen. Han arbetade tyst och andaktsfullt sida vid sida med sin kvinnliga assistent, som i en ständigt pågående telepatisk kommunikation. Det föreföll som om de arbetade dygnet runt. Jag noterade detta när jag som ung studerande på kulturvetarlinjen jobbade extra på konsthallen. En dag när jag skulle öppna så blev jag förvånad då han redan var där. Hasior talade franska. Jag gick fram till honom och sa Bonjour monsieur Hasior! Han såg trött ut, tittade ner i golvet och hälsade tillbaka, fast väldigt tyst.

Vid konsthallens entré var ett bord med stolar utplacerade. Vid ett tillfälle satt Drougge och Hasior där, inbegripna i en livlig diskussion. Båda rökte. Min ännu yngre kollega gick då fram och tillrättavisade dem. Excuse moi! pas fumé si´l vous plait! (rök inte). Jag höll på att sjunka under jorden, men de såg båda snopna ut och fimpade direkt. Det var nämligen förbjudet att röka i konsthallen.

Det här var förmodligen en av de mest engagerande utställningar genom konsthallens historia, besökarna kom, gick och kom tillbaka. Många ville prata och debattera. Det låg mycket känslor i luften. Samtal kring politik, förtryck och religion. Konstnären lyftes ofta fram av besökarna som ett universal geni. Skall man tala om konstnären och hur han tänker, eller ska konsten tala för sig själv? En fråga som kunde väcka debatt. Konstverkens starka uttryck berörde på många sätt.

En som verkat blivit berörd på djupet var skådespelaren Robert Jakobsson från teater Albatross. I DN Kultur 16 februari 1991 skriver Karin Berglund: ”När Hasior för några år sedan ställde ut i Tallinn sökte Robert upp honom och berättade om sin dröm att få spela teater med utställningen som scenrum. Skulptören blev rörd och sa ja. – Sedan följde jag efter honom till Södertälje, Helsingfors och Bryssel och spelade i hans utställning, säger Robert. Så växte ”Den brinnande mannen” fram. Enmansföreställningen med de av Jakobsson 15 eget skrivna episoderna som spelades i Södertälje konsthall var ursprungligen ca 40 minuter lång. Med konstnärens lov inkluderades konstverken associativt i föreställningen och i Södertälje konsthall spelades tre föreställningar med ”Den brinnande mannen” eller som den då kallades i programmet ”Elddopet”. Hasior visade sin uppskattning genom att stå upp och applådera. Teater Albatross med Robert Jakobsson i spetsen utvecklade och varierade pjäsen under flera år. Med konstnärens välsignelse användes eller tillverkades Hasior- inspirerad rekvisita.

Det eldades på friskt inne i konsthallen. Wladyslaw Hasior tände sina ljus. Dock fick cigarettglöden falna. Föreställningar som utspelade sig blev starkt brinnande och innerliga. Samtalen därinne, även de färgade med eld, blev många.

Källor: Konsthallens arkivmapp, text och sammanställning Anneli Karlsson

Bilder: Ovan: Per Drougge fotograferar ”barnvagnen”, ett av Hasiors konstverk på plats i konsthallen. Bilden på en vägg med altare är gåva till konsthallens arkiv av Jerry Linder. Verkförteckning från konsthallens informationsmaterial. Bilder på brinnande skulptur, ”Den sista konserten” 1982 av Hasior. Bild från DN Kultur med teater Albatross.

Nedan: Artiklar och korrespondens.

Aftonbladet artikel