VÄVARNA FRÅN HARRANIA, alteljé Ramses Wissa Wassef 1 maj – 31 juli 1968 

Samtidigt med utställningen Vävarna från Harrania var det invigning av Södertälje konsthall som flyttat in i provisoriska lokaler på Järnagatan 22. Lokalens gatuplan var ursprungligen tänkt som bilhall, och källarplanet som lagerlokal. Det var lågt till tak och svårt med belysning. Det kom att dröja ytterligare 10 år innan Södertälje konsthall fick sin centrala plats, då tillsammans med Stadsbiblioteket i Luna gallerian. Lokaler som var arkitektritade för sitt syfte. 

Vävarskolan i Fellah byn (jordbruks byn) Harrania vid pyramiderna i Giza nära Kairo startade upp som en pedagogisk experimentverksamhet för barn och ungdomar år 1945. Dess grundare var arkitekturprofessorn Ramses Wissa Wassef och hans hustru pedagogen Sophie Habib Gorgi. Södertälje konsthalls chef Eje Högestätt reste ner till Harrania inför utställningen. Han skriver i förordet i katalogen om Wassefs pedagogik: 

Ramses Wissa Wassef gör inga förlagor och låter inte heller vävarna göra skisser eller kartonger. Han säger sig inte ha några patenterade pedagogiska metoder. Vi anar emellertid att inte bara hans förmåga att dela med sig av sitt tekniska kunnande varit en förutsättning utan också att hans inspirerande varit absolut nödvändig för dessa unga konstnärers skapande. 

Bildvävarna var skapade med naturfärgade garner enligt en flera hundra år gammal tradition. Motiven var tagna ur livet och miljön i den egna bygemenskapen, eller ur de gemensamma sagornas värld. Till den uppföljande utställningen 1970 var tekniken utökad med experiment i bomullsvävnad, batik och handknutna mattor. Wassef hade i sina pedagogiska metoder, inget syfte att undervisa i befintlig konst. Hans förhållningssätt var snarare idealisten eller visionärens. Högestätt citerar Wassef ur ett föredrag han varit på några år tidigare: 

Jag har ofta blivit tillfrågad hur det är möjligt att få fellahbarn, som lever ett mycket primitivt liv, att göra sådana här konstverk. På den frågan svarar jag, att även om mina unga konstnärer lever som fellaher så är de ur konstnärlig synpunkt varken att betrakta som barn eller som primitiva. I ett barns normala utveckling kan den utveckling mänskligheten genomgått under en geologisk tidsrymd gå på otroligt kort tid. 

Vid sitt besök i Harrania väljer Högestätt ut ett 50-tal verk av 16 konstnärer. De flesta hade börjat i vävarskolan som barn eller tonåringar och var nu mellan tjugo och trettio år gamla. 25 av verken blev sålda för en sammanlagd summa av 65.800 kronor. 

Drygt två år senare var det dags att återvända till Södertälje konsthall, nu med utställningen Nya bildvävnader från Harrania. Eje Högestätt och amanuensen Ingvar Claesson bjöd högtidligt med ett brev in till fest den 11 september 1970. Ramses och Sophie hade rest hit från Egypten. Det blev en helafton med musik, och det bjöds på ost, vin och korv. 

Vid tidpunkten för utställningarna på Södertälje konsthall hade Ateljé Ramses Wissa Wassef redan sedan många år varit ute på Europaturné och erhållit Internationell uppmärksamhet i press och recensioner. I Sverige visades Egyptiska ungdomar väver på Moderna Museet 1960. Till Skövde kom vävarna1966, och till Kalmar konstmuseum sommaren 1969. Nya bildvävnader från Harrania som visades på Södertälje konsthall 1970, blev en vandringsutställning för Norrbottens museum 1970. 

Källor: Södertälje konsthalls arkivmapp, text: Anneli Karlsson 

Tillsammans med professor Ramses Wissa Wassef och pedagogen Sophie Ha:bib Gorgi, hans hustru, fick jag förmånen att välja ut ett femtiotal ej förut utställda bildvävnader från de senaste två åren. Under våra samtal nämnde Ramses Wissa Wassef, att det nu är ungefär tjugofem år sedan han och hans hustru startade den pedagogiska experimentverksamhet han redogör för i ett par artiklar här i katalogen. Under begynnelseåren fick barnen arbeta i sina hem. 1945 byggde Ramses Wissa Wassef den första vävarverkstaden strax utanför den slutna bebyggelsen i Harrania, en fattig fellahby med något över tusen invånare. De flesta fellaherna är lantarbetare, några brukar arrenderad jord, bara få av dem äger de åkrar som kräver deras tunga dagsverke. En kanal från Nilen för dit det vatten som gör åkrarna fruktbara, en annan kanal tar med sig det förbrukade vattnet. Nilen och nilvattnet är förutsättningen för byn och spelar därför en oerhört stor roll i deras föreställningsvärld. Där Nilens vatten inte når, står öknen som segrare. Ramses Wissa Wassef har ömsom kallats pedagog, idealist och visionär.

Hans starka tro på människan och hennes möjligheter har gett honom tåla mod, eggelse och inspiration under det gångna halvseklet. I ett föredrag för några år sedan uttalade han sitt credo: ”Jag har ofta blivit tillfrågad hur det är möjligt att få fellahbarn, som lever ett mycket primitivt liv, att göra sådana här konstverk. På den frågan svarar jag, att även om mina unga konstnärer lever som fellaher så är de ur konstnärlig synpunkt varken att betrakta som barn eller som primitiva. I ett barns normala utveckling kan den utveckling mänskligheten genomgått under en geologisk tidsrymd gå på otroligt kort tid. Jag är absolut övertygad om att samma sak vi har åstadkommit i vävnader lika gärna skulle kunna göras om man arbetade med keramik, musik, teater eller vilken annan konst- och uttrycksform som helst. Det beror uteslutande på vilken inställning man har till uppgiften och vilka arbetsbetingelser man kan ge ungdomarna. Mitt stöd har varit den enkla övertygelsen att konsten föds med människan. Fostrarens uppgift är att skydda människan mot fostraren själv, ty under barndomen är konsten ömtålig till sitt väsen. Man får inte hämma dess växt genom att försumma den, men man får inte heller försöka påskynda dess utveckling – det händer bara alltför ofta – för att fort tvinga in den i en slutgiltig form. Man vill inte ge barnet den tid det behöver för att på egna vägar komma fram till de sanningar man kan lära ut.” Till hans egen berättelse bör nämnas att hans inspirerande verksamhet nått internationell ryktbarhet. Konstnärer och pedagoger från flera världsdelar har kommit till Harrania för att träffa honom, och liknande experiment sker på olika håll som ett resultat av dessa studiebesök.

Ramses Wissa Wassef gör inga förlagor och låter inte heller vävarna göra skisser eller kartonger. Han säger sig inte ha några patenterade pedagogiska metoder. Vi anar emellertid att inte bara hans förmåga att dela med sig av sitt tekniska kunnande varit en förutsättning utan också att hans inspirerande närvaro varit absolut nödvändig för dessa unga konstnärers skapande. Hans maka har genom sitt stora intresse för uppgiften och sin kärlek till byn och dess invånare skapat den atmosfär och det förtroende, som fått de unga pojkarna och flickorna att i väven berätta om byn och alla dess fyr- och tvåbenta invånare, om lyckliga och olyckliga tilldragelser, om födelse och död, om saga och verklighet. Den lilla byn är en sluten miljö liksom de små kubiska husen av soltorkat tegel. Endast vänner bjudes in till familjerna, och byborna öppnar sig personligen bara för den som de upplever som uppriktig vän. Endast för denne låter de sin rika fantasi flöda i tal och sång. Ramses Wissa Wassefs betydande insats är att han funnit nyckeln till denna rika värld, att han fått ungdomarna att till väven överföra sina upplevelser och visioner, så omedelbart och äkta som de en kväll kan berätta eller sjunga framför den öppna elden i hans atelje.

För denna färgstarka och rika bildvärld tackar vi därför professor Ramses Wissa Wassef och hans maka Sophie Habib Gorgi och de unga konstnärerna i Harrania.

Södertälje i maj 1968
— Eje Högestätt

P. S. Med utställningen vävarna från Harrania öppnar Södertälje stads konsthall i den nya byggnaden Järnagatan 22. Det är ett glädjande ställningstagande från stadens sida att genom Kulturnämnden satsa på egen utställningsverksamhet, om också än så länge inte i en egen konsthallsbyggnad utan i provisoriska lokaler. Från början var dessa avsedda att hyras ut som bilsalong vilket givetvis i viss mån förklarar lokalernas utseende. Även om takhöjden är för låg för en verklig konsthall, och inte heller belysningsförhållandena är idealiska för utställningar av konst och konsthantverk, finner vi ändå här förutsättningar för ett stadens eget utställningsgalleri. Genom att galleriet i gatuplanet kunde förenas med utrymmen en trappa ned, föreligger det också förutsättningar för en betydelsefull ”kringverksamhet” med konstaftnar av olika slag. Experimenttillställningar, happenings, musikaliska prestationer och ljudfenomen även av ganska högljudd karaktär bör kunna försiggå utan att grannar och gatuflanörer oroas mer än önskvärt.

Bilder: Material ur Södertälje konsthalls arkiv.