Per Drougges intention var att lyfta fram bildkonstnären Weiss i en retrospektiv utställning omfattande åren 1933–60. I analysen av Weiss bildkonst spårar Drougge den författare och dramatiker som tog överhanden efter det tidsspann som omfattade utställningen. Ur utställningskatalogen, Per Drougges förord:

Vad som frapperar redan i tonåringen Peter Weiss´ måleri är både en brådmogen psykologisk skarpsyn i bilder av människor – “Människor i spårvagn 1 och II (1934) och en personlig och egenartad gestaltskapande fantasi – “Mysteriespel” (1934). Här finns redan fröet till dramatikern Peter Weiss, ett frö som sakta skulle gro under ett par decennier för att sedan med kraft och fart skjuta i dagen i ett rikt förgrenat författarskap. 20-åringen Peter Weiss´underbart vackra präntade och illustrerade manuskript visar att hans ord- och bildfantasi från början gick hand i hand och var i stort sett jämlika sidor hos en rik personlighet.

I ett pressutskick från Malmö konsthall sammanfattas Per Drougges ord:

Under 30-talets mitt, i tonåringen Peter Weiss´måleri, utveckades en psykologisk skarpsyn i bilden av människan och en egenartad gestaltskapande fantasi. När man ser dessa målningar och hans senare collage förstår man ursprunget till författaren och dramatikern Peter Weiss´specifika bildsinne.

Weiss var även verksam som filmare i en övergångsfas mellan bildkonst och dramatik. I ett brev till Akademie der Künste skriver Drougge

In the fifties Weiss found a combination of poetical and picturial expression in film-making, that resulted in a series of avantgarde films – in connexion with his paintings, drawings and especially to his collages, but also in documentary films from the life of beachcombers, alcoholists, drug addicts and prisoners.

Den dåvarande konsthallen på 700 kvm låg på ett gatu- och ett källarplan, på Järnagatan 22 i centrala Södertälje. Här visades 196 av Peter Weiss verk i en separatutställning. Det var oljor, gouacher, akvareller, teckningar, tuscher och temperamålningar, samt de senare collagen från 60-talet. Utställningen var försäkrad till ett värde på 500 000

kronor. I konsthallens katalog kan man se uppskattade värderingar av varje enskilt verk i anteckningar med blyerts.

Det finns endast ett verk i Södertälje konsthalls samling av Peter Weiss. Det är ”Parad”, en bonad som är en replik av en liten teckning/akvarell som Weiss gjorde 1945. Verket är för närvarande deponerad vi Allaktivitetshuset i Saltskog i Södertälje. Majoriteten av de verk som visades på konsthallen var producerade i Sverige.

År 1934 flyttade Weiss till England och bodde där på olika platser. Sin första utställning hade han originellt nog i ett garage i London. Han utbildade sig vid konstakademin i Prag 1936–38, och kom sedan som flykting undan Nazismen till Sverige med tjeckiskt pass år 1939, i samband med att Sudet landet ockuperades. Fadern Eugen var av judisk härkomst. Familjen bosatte sig i Alingsås där fadern hade kontakter inom textilindustrin. Han tillträdde tjänsten som direktör vid Silfa Fabriks AB, som blev landets största filmtryckeri. Han startade även det egna företaget Eugen Weiss textiltryckeri. Peter Weiss flyttade till Stockholm redan 1940, för att leva som konstnär. Här bodde han i stort sett fram till sin död 1982.

Ambitionerna var ganska högt ställda och en turnéplan för att nå ut med produktionen som en vandringsutställning i Europa gjordes. Den arkivbevarade korrespondensen innefattar en mångfald brev mellan Drougge och ett antal institutioner runt Europa, Akademie Der Künste Berlin, Goethe institutet Bordeaux, München, Svenska ambassaden i Bonn för att nämna några. Det framgår i ett brev till Per Drougge från Malmö konsthalls dåvarande chef, och tidigare chef för Södertälje konsthall, Eje Högestätt att utställningen kom dit från Zürich för att öppnas i augusti 1978. Per Drougge skriver i ett vändande brev till Eje om sin erfarenhet av den dittills publika framgången.

Weiss-utställningen är inte minst tacksam för universitetspubliken: film- och dramatikstuderande, germanister och litteraturhistoriker, konstvetenskapare. Dessutom tillkommer det politiska intresset genom boken “Motståndets estetik”, vars andra del utkommer på tyska under hösten.

Från Nunsku Nämnden för utställningar för nutida svensk konst i utlandet erhåller Weiss 5000 kronor i bidrag för att genomföra utställning i DDR. Man hade förhoppningar om ett starkt utbyte med dåvarande förbundsrepubliken. Gensvaret verkat dock ha gått trögt enligt dåvarande kulturattachén i Bonn, Karin Lindgren. Hon skriver i ett brev till Drougge:

Placeringen av Peter Weiss utställningen i Förbundsrepubliken har dessvärre inte gått särskilt bra, trots att det fanns ett latent intresse från början. Svaren har varit avböjande eller inga alls. Jag är mycket ledsen för detta, eftersom utställningen skulle ha öppnat vida perspektiv för diskussioner.

Hon skriver vidare att museum Bochum i Heidelberg står fast vid sitt beslut att visa utställningen. En serie foton från Akademie Der Künste DDR signerade Christian Kraushaar finns bevarade. Från Künsthalle Rostock DDR finns två foton signerade Egon Fischer daterade november 76. I Rostock öppnades utställningen i samband med Weiss 60-årsdag.

Nämnden beslutar också att Weiss utställningen ska visas i Centre Culturel Suédois galleriet parallelt med Centre Culturel Allemand i Paris hösten 1977. Från vernissagen på den sistnämnda finns två foton daterade 28 september bevarade i arkivet.

I brevet från Drougge till John Walldén på svenska institutet daterat 17/8 1977 får man en resumé om var utställningen har visats ditills. Det framgår även att utställningen planeras att visas på ett flertal ställen i Italien för att sedan landa i Zürich. Därefter återvänder utställningen till Sverige för att visas på Malmö konsthall.

Amos Andersson i Helsingfors såg hinder i för höga kostnader komma och ställde sig tveksam till att ta utställningen till Helsingfors.