Art Center grundades 1951 av arkitekten Ramses Wissa Wassef (1911–1974) och hans hustru Sophie Habib Gorgi i byn Harrania, nära pyramiderna i Giza, och är ett av 1900-talets mest uthålliga experiment inom skapande pedagogik. Byns barn, från åtta års ålder, lärde sig att väva bilder ur sina egna liv direkt i väven, utan mönster, utan skisser, utan att någon vuxen korrigerat bilden. Tre generationer senare fortsätter praktiken oförändrad. Varje bildväv komponeras ur minnet. Varje färg utvinns ur växter som odlas i vävcentrets egen trädgård. Idag leds centret av Suzanne Wissa Wassef, dotter till Ramses, tillsammans med hennes make Ikram Nosshi, som är verksamhetschef.

Utställningen presenteras i tre delar:

Arkivdelen dokumenterar utställningen i Södertälje 1968 och omfattar den ursprungliga katalogen, fotografier, korrespondens samt ett urval av bildvävar som konsthallen har bevarat från detta första möte. Detta är minnets rum, ett möte mellan en ung stadskonsthall och en ung vävskola, båda ännu i vardande. De barn som vävde dessa verk har nu växt upp; några har lämnat oss. Verken består, och genom dem är rösterna från Ramses, Sophie och Harranias första generation vävare åter närvarande i Södertälje konsthall.

Den andra delen visar bildvävar från Art Center som finns tillgängliga för förvärv, en fortsättning på den kooperativa modellen som har burit vävarnas gemenskap i sjuttiofem år. Wissa Wassefs grundprincip var att skapandet ska försörja skaparen, att vävaren som konstnär äger sitt eget arbete och sin egen fantasi. Att förvärva ett verk här innebär att ta del av samma cirkulation som under tre generationer har gjort det möjligt för vävarna att väva hållbart och kreativt.

Den stora salen ägnas helt åt nya bildvävar av centrets tredje generation vävare, många av dem barn och barnbarn till den första generationen.

Varför återvända nu?

Efter femtioåtta år kunde man lätt kalla detta nostalgi. Det är det inte. Ramses Wissa Wassef Art Center har under tre fjärdedels sekel blivit något mer än en vävskola. Det är ett levande argument mot den industriella logiken som skiljer formgivaren från tillverkaren, konstnären från hantverkaren, fantasin från handen. I en tid då samtidskulturen åter ställer frågan vad det innebär att skapa något långsamt, för hand, ur lokala material, inom en gemenskap man själv tillhör, talar det experiment som inleddes i Harrania 1951 med en slående klarhet.

Utställningens titel, I vävens minne, pekar mot detta. En bildväv från Harrania är inget dekorativt föremål. Den är en anteckning av en bestämd vävares blick, en bestämd vana eller natur, en eftermiddag i trädgården, egyptiska ökendjur, katter i trädgården eller en bröllopsnatt. Den är också en anteckning om den gemenskap som gjorde det möjligt för vävaren att väva. Och när den återvänder hit, till staden där dessa verk tidigare besökt, håller väven det förflutna och nuet i en och samma yta. I vävens minne. Där den börjar om.

Vi välkomnar Harrania tillbaka till Södertälje!

Curator: Amr Hamid.